fredag 26 februari 2016

Travträning!

Vi tränar trav. Jag har så svårt att få trav på hästen. Konstigt, för jag tycker att traven är ju lite min grej. Har alltid gillat trav, har alltid travat mycket. Ridit lätt, suttit, halvstått så som förra instruktören lärde mig. Men det har gått troll i traven med Hugos

Jag trodde att samlingsövningen skulle hjälpa honom. Jag kortar upp honom mot samling, han får gå en bit så, sen får han länga ut och kliva på. Där har han många gånger spontant börjat trava och jag har tänkt att vad bra, så ska vi jobba med traven. Men det funkade ju inte alls på vintermästerskapen. Och inte sist jag red i paddocken heller... 

Han är ju en riktig töltmoppe, min Hugrakkur. Så fort han misstänker att vi ska öka, så är det tölt. Men jag kan ju inte chansa och hoppas att traven ska komma, han ska ju trava när jag säger trav! 
Hugis och Leistur i hagen!
Igår hos instruktören jobbade vi med det. Jag fick se till att ha honom på båda tyglarna, och när vi hade bra skritt med sänkt huvud skulle jag bara vinkla bäckenet framåt och driva på. I början töltade han bara. Då gick vi in på en liten volt, jag ledde med innertygel, petade på med ytterskänkel. Och då kom traven. Ut på större volt och ner till skritt. Vi körde så några gånger tills han fattade att vi skulle träna trav idag.

Sen fick jag börja trava i höger varv och sen byta varv. Jag var på volt, och svängde över till en annan volt och bytte varv. Och han slog upp i tölt…fortsatte i nya varvet, led med innertygel, liten volt, peta in med ytterskänkel, och då kom traven.
Jobba?? med traven???? Va????


Instruktören tror att han blir så spänd när jag slarvar med förberedelserna för att byta varv. och faktiskt när jag planerade min ridning bättre funkade det till slut! Jag måste komma ihåg att vara tydlig med honom!

Till slut jobbade vi på nedre volten i vänster varv, travade och när vi svängde av från väggen mot X spände han sig, töltade, och struntade i att forma sig runt min skänkel, bara sköt ut högerbogen, och så fick jag leda med innern tills han sänkte huvudet och travade. Till slut kändes det som att allt satt där det skulle, för han har ju en fantastisk trav!! Med sväv!! 
Nöjd och glad i sin box!
Vi avslutade med att ta en galopp. Och jag min klant, ( blev  nog lite spänd då vi ju inte galopperat så mycket på sistone) lägger till en överjävligt tydlig galoppskänkel, vilket får Hugis att fara fram som en kanonkula, (tro fan det med den fattningen) men jag lyckas ta ner honom till ett mera ok tempo, sen till slängtrav, till ok tempo, ridbar!!! och sen avslutade vi. Då var min hjärna som stor degklump, och benen som spagetti. Men nöjd!! Jösses vilken häst!! 

fredag 19 februari 2016

Vi kämpar...eller mest jag...


Vi kämpar på min röde och jag. Han känns som vanligt igen, lite mer känslig bara. 
Jag har bra och mindre bra dagar, ibland går jag ut i stallet med jävlaranamma-känslan, nu ska vi rida på, och så gör jag det. Ibland gör jag inte det, då blir det mycket skritt. 

Jag är ingen tålmodig människa, vill att allt ska vara som innan vilan nu!!! Men jag vet att jag får ge mig, kan inte bara mörsa på med dålig magkänsla!!

Jag longerar honom regelbundet. Han är ju en dröm på linan!!  Om jag blir lite mer aktiv och peppar med rösten ökar han, men om jag stillar mig och kör med lååååånga vokaler minskar han tempot.  Dippande från högerbogen fanns inte alls sist. Hurra! 
Han rör sig med en elegans och med en jämnhet som ingen av våra andra hästar har. Han är så fin!
Gotti-hinken!

Vi kör flytta-övningar, lydnads-övningar, och sist började vi träna på spansk skritt!! Jag tror han tycker det är kul att göra något annat! Och så får man ju godis också, när man gör rätt!
Om den bara kunde vara stilla!!

Vi lastttränar en del. Håller på att lära honom att gå in själv i transporten. Ställer in gröna gotti-hinken och så står jag kvar utanför. Jodå, han går in. Finns ju morötter i hinken, och Hugis är glad i allt som går att äta.. Kommer att fortsätta med den träningen. Det avdramatiserar lastandet.

I ridningen finns ibland en liten obehagskänsla kvar. Vissa dagar kommer jag aldrig riktigt ner i sadeln. Spänner mig, fastnar i neggiga tankar, och det blir inte bra. Han är inte dum Hugrakkur Röde, han känner att matte inte är riktigt med i matchen. Och då händer det att han bråkar lite, vill gå till vänster fast jag säger höger. Blåser det för mycket blir jag spänd, och då hoppar jag av och gör markövningar istället.

Sticka??? Jag???? Skulle väl aldrig....

Det kommer att ta en tid att bli av med den helt. Jag inser det. Men det är bara att nöta på. Tänker inte vara med på Vintermästerskapen i februari, men kanske i mars. Om vi fortsätter utvecklingen så här så blir det tävling igen. 

Och så ibland, när jag inte tänker för mycket går det bra. Vi töltar, flyttar , jag fokuserar på ridning istället för att han eventuellt ska sticka….mycket bättre. Och för varje gång som det går bra känns det lite bättre.

fredag 12 februari 2016

Vi jobbar på!

Har inte ridit på ett par dagar, trött och lite för mycket blåst för min smak. Men idag var Mickis här och höll lektioner. Jag berättade allt som hänt för henne. Hon säger att han är lurig. Hon red ju honom för ett och ett halvt år sen när vi hade lämnat Hugrakkur till Jökull för lite uppfostran. Michaela jobbade åt Jökull då och fick vara med i hans utbildning. 

Vi jobbade med att Hugis skulle slappna av, lite som samlingsövningen. Korta upp honom lite och sen länga ut. Korta upp, länga ut, och han ska sänka hela halsen inte bara doppa nosen. 
Serpentiner för att få med bakbenen, speciellt högersidan vill inte riktigt, och jag måste vara noggrann att se till att få med den, inte bara chansa och tro att det duger. 
Högern??? Men vänstern då??
Vi jobbade mycket med skritten, sen gick vi över på trav. Hans trav har blivit så mycket bättre, kanske delvis för att han har läkt ut bog-skadan, men även för att jag har tränat mycket trav. Traven kan jag, känner mig otroligt bekväm med den, och han måste ju gå med sänkt huvud och välvd rygg. 

Inte för att jag  känner mig obekväm med tölten, men traven har jag ju med mig från mina år som storhästryttare. Och ju bättre trav Hugis får, desto mer gillar jag att trava honom. Idag hade han riktigt gung i traven, den ridbara, kontrollerade traven. Men sen skulle vi byta varv till vänster, och då sket det sig! 
Längtar till sommaren...

Tydligen när Mickis säger trava så skjuter jag fram höger/ytter hand direkt ( Mickis skrattade när hon berättade för mig att alla gånger hon sa åt mig att börja trava så sköt den där höger näven fram, som ett inlärt beteende) och jag blir så irriterad när min kropp gör saker som jag inte är medveten om. 
Var kommer det ifrån, jag gör inte det i vänstervarv, och har sällan problem med traven då. Men nu kämpade jag länge för att få trav. Till slut sa hon att låt han tölta en bit och ta ner sen, men det gick inte heller. En gång av säkert tio försök fick jag trav. 

Men idag var jag lite spänd. Mickis sa åt mig flera gånger att skaka loss axlarna. Och att dra tillbaka dem, för när jag blir lite obekväm på hästen hamnar jag tillbaka i det jag kallar för framstupa-läget. Skit oxå! 

En gång körde han sin gamla "jagvillintegåtillhögerjagdrartillvänster", som han gjort många gånger tidigare. Vi kom i trav snettigenom, och halvvägs över diagonalen får han för sig att vi ska dra till vänster istället för att fortsätta ner till hörnet och gå till höger. Han slog upp i tölt, då, men vi fortsatte  bara lite vingligt och fick traven igen på kortsidan. Inte göra så stor affär av det bara rida på.
Gröna, sköna hagar!

På slutet hoppade Mickis upp på honom och sen töltade hon honom länge. Åhh vad fin han är min röde riddare, det är ju så roligt att se honom under en duktig ryttare. Hon tryckte på honom ganska bra och han töltade som aldrig förr. 

Jag såg att han la huvudet på sniskan vid några tillfällen, frågade varför hon trodde att att gör så och hon tror att det handlar om att han inte är lösgjord. Han lyssnar lite dåligt på höger skänkel, vilket jag känner igen från Tindur. Det gjorde han oxå nämligen och sprang med bogen utanför kroppen innan jag lärde mig att peta in den. Hugis också tydligen. 

Det måste jag vara mer uppmärksam på. En gång körde han samma gamla "jagvillgå….." med Mickis oxå, precis samma snettigenom, men hon red på bara. Han måste lära sig att lyssna. Jag tror faktiskt att det kan vara så att han får ju bestämma ibland, för att jag har dålig koll på såna saker. 

Han ska inte få bestämma ett skit. Jag bestämmer, jag stödjer honom med hand och skänkel, jag sitter inte och tänker på annat! Punkt. Jag säger vart vi ska, jag säger vilket tempo. Då blir det bra.
Mickis avslutade sin ritt med lite trav, åhhh vad fin han är. Vackra röding!!


söndag 7 februari 2016

En insikt!

Vi var till instruktören och red. Hade lite blandade känslor inför detta. Och hade mycket att berätta för henne! Alla rusningar ( 3 stycken sen jag var hos henne sist) tävlingen, att Hugis har blivit så mycket bättre i sin högersida!

Jag värmde lite innan medans förra eleven avslutade sin lektion, sen red jag fram och berättade. Hon blev bekymrad, menade på att hästar som  lägger sig till med flyktbeteende så fort något händer kan vara svåra att få bukt med. 
Lerhage!
Men annars hade vi ungefär samma tanke, att ju mer bra ridning utan att det händer något desto bättre. Som jag sa, man måste nöta. Och för varje gång det går bra desto säkrare blir man. 

Poängen på tävlingen tyckte hon var bra ( han har ju en fantastisk tölt, som hon sa!) speciellt med tanke på att jag mest satt och bromsade. Och i fyrgången också bra poäng trots ingen trav. Men kanske lite dumdristigt att ställa upp i en tävling med hans beteende. Ja, jo, visst, men jag var tvungen, för min egen skull. Men som sagt, tänk om det hade hänt där, på tävlingsbanan??!!! Hemska tanke!!
Snygg!!

Hon frågade vad jag ville göra för dagen. Jag sa att trava har vi gjort ganska mycket nu sen hans spring började, för traven kan jag, och där känner jag mig säker. Så vi travade och hon tyckte att vi hade gjort framsteg! Framför allt såg hon ju att han rör sig mycket bättre, högerbogen dippar bara något enstaka steg ibland. 

Och han tar för sig mycket mer. Men jag måste tänka på att hålla det tempot jag har, alltså inte låta honom öka på långsidorna t.ex. In på böjt spår, få honom att trampa under sig bättre, sen lite rakt och ökar han är det bara att ta in på böjt igen. Men stor skillnad på trav! Kul.


Ska vi tölta lite? Ja, jo, jag kände mig faktiskt ganska bekväm med det där och då. Underklaget i ridhuset ser mjukt ut, där landar man nog mjukt... tänkte jag. Men Hugis var underbar! Han lyssnade på minsta lilla, töltade som en gud och det gick så bra!! Fanns inte tillstymmelse till tokspel och skenmanövrar i honom då! 
Jobbigt att rida lektion!!

Och jag kan säga att efter den sista sken-turen i paddocken har jag förstått att min turridningshäst är borta, och tillbaka har Hugrakkur fra Dallandi kommit och det med besked! Nu är det slut på tantridning på honom. Från och med nu är vi tillbaka till full fokus när jag ska rida honom, inte hålla på med den hästen om jag har en dålig dag. Och aldrig släppa ner garden Det går inte att rida honom som jag rider Tindur, eller Hrodur. Ska jag upp på Hugis är det 100% som gäller. 

onsdag 3 februari 2016

Ytterligare en tur...

Några dagar efter tävlingen har jag summerat allt i mitt huvud. Jag är nöjd med mig själv, otroligt nöjd med min fina röda, och hade jag bara vågat rida på som vanligt hade vi fått ändå bättre poäng.  

Men jag måste komma över den där osäkerheten…Jag fattar inte vad det är som gör att jag blir så spak när jag rider honom. Idag när all snö har smällt bort blev han rädd för en vattenpöl som det gick lite vågor på i blåsten. Då blev det lugnt tempo efter det. Jag känner hur hela hästen är full av energi och jag önskar jag vågade rida ut och blåsa ur honom ordentligt.
Ska vi busa, Hrodur??
Dagen efter blev det paddockträning, Anders och Maria skulle rida ut en sväng och jag kände att jag ville inte rida Hugis med andra just nu när han är så energifylld. Han är ju så himla "på", så känslig för minsta lilla ( precis som jag önskade mig innan han fick gå på vilan) och nu tycker jag att han är för mycket.

När vi kom ner till paddocken hade jag bestämt att vi skulle tölta ganska mycket, och våga öka på tölten på långsidorna, få honom lydig igen för små hjälper helt enkelt… Det blev inte så…
Du då, Ùi?? Ska vi busa?
Han kändes lugn och fin, det blåste halvstorm, men jösses, han är ju född och uppväxt på Island?! Att jag inte gillar blåst är en sak, men han har aldrig påverkats av lite vind. Vi skrittade på spåret, flyttade, böjde och donade lite som vi brukar. Jag kom i vänster varv på långsidan, och närmade mig hörnet. 

Då kom en sån där kastvind från ingenstans bakifrån, och Hugis vänder 180 grader och drar. Jag tappar stigbyglarna det första jag gör, hinner knappt tänka innan vi är på väg i galopp tillbaka mot andra kortsidan där han kastar sig åt höger för att inte springa in i staketet, jag sitter i princip bredvid honom i luften, han blir as-stressad och springer ändå fortare när han känner mina krampaktigt hållande ben som låser sig fast vid hästen, vi passerar nästa hörn och är på väg upp  emot andra kortsidan när jag faktiskt känner att jag hittar min balans igen, kan slappna av i benen och få stopp på fans-tyget!! 

In med fötterna i stigbyglarna och driv på framåt, skrittar kanske 10 minuter innan jag kommer tillbaka ner i sadeln och adrenalinet börjar lägga sig och jag börjar andas igen. Herre jävlar!!! Vad hände?? Så nära att trilla av var länge sen!! Just nere vid kortsidan när jag satt ”bredvid ” Hugrakkur och han ökade i panik….

Men jag satt kvar….och tänkte på hur jag har sagt några gånger, lätt uppkäftig: Jag åker inte av! Eller: Han känns lite turridning!! Tydligen ska man vara väldigt försiktig med vad man önskar!
Högsta mulen vinner!

Vi travade en stund, och han kändes helt lugn, det går tydligen fort över på min vän. Traven är den gångart jag känner mig mest bekväm med just nu, han travar så fint i form med sänkt huvud, till skillnad från tölten där huvudet är högre och det är lättare att dra! 

Detta var tredje gången nu, och om jag inte kände min häst bättre skulle jag tro att han har gett sig f-n på att få av mig.
Första gången på banan när jag red för Mickis, när det började bli riktigt fint ( här kändes han trött o turridning) så stack han.
Andra gången efter vilan. Mitt i korta tölten, tre jämfotahopp rätt upp i luften och iväg. Ni som kommer ihåg ”Gråben och Hjulben” den gamla tecknade om vargen och fågeln, meek-meek, och iväg!
Och nu igen på banan! En vindpust och iväg!

Men jag känner ju i ridningen att något har hänt med hästen. Han är 10 gånger känsligare än innan vilan. Han svarar direkt på allt jag säger. Nästan innan jag säger något. Och han känns så pigg och glad. Kanske lite för pigg, trots att han knappt får något kraft-foder.

Jag vet ju att våra andra hästar kan vara lite buffliga och gåpåiga efter en vila. Hugis är ju aldrig bufflig, men kanske det tar sig andra uttryck hos honom. Herregud att jag vågade rida honom på tävlingen????? Och vilken tur att det gick bra!! Höjden av pinsamhet, att skena runt på en tävling!


Nåja, imorgon ska vi till instruktören och se vad hon har att säga i ärendet. Kommer bli bra, det vet jag, kanske behöver jag bli lite förbannad på honom för att han ska fatta att han inte kan skena runt med sin matte på ryggen. Mest för att jag får såna fruktansvärda låsningar och sättningar i kroppen!! Jag börjar bli för gammal för sådana här äventyr!