onsdag 24 juni 2015

Veterinärbesök del 4

Fredagen kom och jag hade en orolig känsla i magen. Mest kanske för körning/lastning, som ju gått så bra sista gångerna…?! 
Kanske skulle jag strunta i att åka, bara köra på som vanligt, det var ju bara ett kiropraktor besök…? Ja, och ni som har lärt känna mig förstår ju att när dessa tankar dyker upp i mitt huvud  måste jag ju åka, om inte annat bara för att åka och spöa mina rädslor. Som tur var hängde Jeanette med.

Vi åkte, men jag var inte helt i fas och självklart märkte Hugis detta. Han gick in i transporten och backade snabbt av igen. Kände ju mina sura mag-ångor och ville inte vara nära matte med adrenalin-lukt! Men lydig som han är gick han in och ut några gånger, men stannade snart och vi kunde åka. Sura magkänslan växte… 
Jeanette håller häst, men jag står likblek bakom kameran
I Kvicksund var det full rulle, fullt med transporter folk och hästar. Monika var upptagen med en annan häst så jag ställde in Hugis i en box o så gick jag och Jeanette o fikade. 

Snart nog var det Hugis tur, och Monika bad mig ta in honom i ridhuset och longera honom. Men hon såg på en gång att han står och avlastar höger sida/bog. Han travade och visade den där förhatliga lätta hältan i båda varven. 
Hon förklarade att om han nu har ont i höger bog så avlastar han ju den så pass att han till slut får ont i vänster. Hon ville be veterinär Chris som hade mottagning där den dagen att slänga ett öga på honom.

Chris, som ju blivit informerad om Hugis hela historia, kom fram och kikade på hästen. Gick runt honom och bad mig visa trav på volten. Efter en kort stund sa han bara stanna, och gick fram och  böjde Hugis högt i bogen. 

Hugis for i taket! Chris gick runt och gjord samma sak på andra bogen. Ingen reaktion. Vi fick gå och bedöva bogen och när det var gjort provocerade han den igen. Ingen reaktion. Hmm. Han ville ge Hugis cortison i bogleden för att se om det kunde hjälpa till.
Duktiga tjejer som behandlar min Hugrakkur
Vi blev hänvisade till en veterinär och en assistent. De var lyhörda och försiktiga, frågade om hur han var och jag förklarade. 

De gav honom lite lugnande, och till min egen förvåning surrade det till i skallen på mig som om jag skulle svimma, när jag såg veterinären sticka min häst med nålen och sen gräva lite för att hitta en åder. 
Jag som gillar att kolla blodiga operationer både på riktigt och på tv, har ju förmånen att råka ut för det i mitt jobb ibland. Men att sticka i min Hugis…. det tålde jag tydligen inte… ja, ja man lär så länge man lever.


När den lugnande dosen hade verkat fick han cortison i bogleden. Hugis stod stilla och tittade storögt på allt runt om kring.
Vi fick vänta en stund på att det lugnande medlet han hade fått skulle gå ur kroppen, sen kunde vi åka hem. Vi gick ut och skulle kliva på transporten.....

lördag 20 juni 2015

Veterinärbesök del 3

I Kvicksund var det lugnt, veterinär Eva höll på med en annan häst så vi väntade en stund. Snart nog var det våran tur. Jag berättade som det var för veterinären, att i ridningen var det stor skillnad, och jag hade longerat honom dagen innan och upplevde också där att han var bättre. Han var mer benägen att gå ner i form och trampade bättre under sig. Helt plötsligt hade Hugrakkur ett övertramp på över en hov. Han hade tidigare max trampat i samma.
Ridsugen?
Vi fick longera  och gå/springa på rakt spår, och även om det fanns kvar tendenser till hälta så var han mycket bättre. Vi diskuterade en stund och till slut tyckte hon att vi fortsätter med finadynet en vecka till och hoppas att det ska räcka. En längre period av smärtstillande/antiinflammatorisk skulle förhoppningsvis räcka för att han skulle bli bra.

Tanken var att jag skulle skritta honom under tiden han åt medicin och sen öka på tempot. En tid bokades in hos equiterapeuten också till några dagar efter att han var färdig med medicinen. 
Skönt att vara hemma o få på sig pyjamasen!
Ja, det kändes bra! Man vet ju själv när man har ont någonstans, jag går ofta omkring i flera dagar, ibland längre, för att sen komma på att en ipren-kur gör ju susen! Jag trodde på det här.
Vi åkte hem och medicinerade och red lite försiktigt. Han  var sned igen. Kunde inte låta bli att tölta några steg, och tölten var ok, men inte mer. En gång till när jag var ute med honom kändes han så där riktigt klockaren igen, men dan efter var han sned igen. Säkert nån låsning tänkte jag. 

Dagen innan jag skulle tillbaka till Kvicksund tog jag ner honom till ridbanan för att både longera och sen rida igenom honom för att se hur han kändes.

Han dippade. Trots att det var dagen efter han slutade med sin medicin. Han hade då ätit finadyn i två veckor. Har det blivit en vana att springa så, har musklerna på den sidan blivit kortare för att han inte tagit ut stegen ordentligt?? Eller vad tusan var det. 
Oroa dig inte, matte, det löser sig!

Jag kom ihåg när vi var till Charlotta Lindgren, equiterapeuten i Kolsva, då hade han ju också varit sned. Säkert kunde Monika Ledin fixa till honom. Men dippande oroade mig. Många tankar for runt i huvudet. Jag ville ha en pigg, glad och rak Hugrakkur nu.

onsdag 17 juni 2015

Veterinärbesök del 2

Vi drog till Sigtuna veckan därpå! Jag var så imponerad av deras effektivitet och snabbhet, dessa veterinärer körde verkligen på löpande band, men det var toppen. Vi blev så väl omhändertagna, och det kändes skönt. Jag hade Carina (Soldán) med mig som lasthjälp och på schasare.
Hej matte!
När vi checkade in på kliniken kom veterinär Eva direkt, och hon började med att böja igenom alla leder ordentligt igen. Hugrakkur markerad lite lätt på både vänster o höger fram. Vi gick och longerade, och samma här lätt markering på båda fram. Jag fick rida, och på rakt spår inget, men i kurvorna dippade han.
Ska vi ut en sväng?

Vi väntade på röntgen. Hugis skötte sig exemplariskt. Han är ju en försiktig general min häst, gillar inte påflugna människor som tränger sig in i hans comfort-zon utan att fråga. Men Eva kände han ju nu och när en assistent börjad joxa med honom och skulle ge lite lugnande inför röntgen hoppade han högt ett par gånger, men snart nog verkade medlet och Hugis gick ner i koma.

Inne i röntgenrummet var det behagligt nersläckt, och en man gick omkring och ställde in maskinen. Fyra fina plåtar fick han och Carina fick hålla plåtar och assistera och dona hon med. Men veterinären hittade inget.

Planen blev en vecka smärstillande/antiinflammatoriskt för att se hur han reagerade på det sen återbesök i Kvicksund. Kändes helt ok. Veterinären ville ju inte börja bedöva och dona när hältan var så lite. Bra tänk, tycker jag. Gör så lite som behövs. Vi åkte hem nöjda o glada. 
Efter en härlig tur!
Finadyn införskaffades och redan efter några dagar började jag känna vilken skillnad på häst!!
Vi red ut en sväng, och han var rak!!! Bara det! Ingen vänsternäve som kämpade, pillade jag lite med den handen svarade han direkt, utan mankemang. Pigg och glad framåt och med Hugrakkurs stampetölt i ett rasande tempo! Vilken lycka! Det var länge sen jag red honom så! Jag var tvungen att vända mig om och ropa till Anders : Klock-j-la-rent!!! Leendet i mitt fejs gick från öra till öra!


Dagen efter red vi igen, och tyvärr hade jag inte alls samma känsla, utan vi var tillbaka till ”huvudet-lite-åt höger-hela-tiden” men fortfarande med samma stampetölt och bra tempo. Lite besviken att han inte gick som han gjort under gårdagen, men han var ju bättre i alla fall.
Under resterande dagar med finadyn hade jag en till klockren tölt-dag, övriga var bättre men inte som dem. Veckan gick fort.
Det var dags för återbesök på Kvicksund.

tisdag 9 juni 2015

Veterinär-besök, del 1

Jag har äntligen tagit tag i en sak som stört mig en period. Hugis har av och till visat en lätt hälta på höger fram.  Det har hållit på flera månader, men anledningen till att jag inte kontaktat veterinär är att hältan har funnits där, sen försvunnit.
När jag lärde mig att longera för ett tag sen såg jag det första gången. Han ”dippade” med höger fram i höger varv. Inte i vänster. Jag hade ridit rätt mycket, detta var under en ganska intensiv träningsperiod. Han fick vila några dagar och nästa gång jag longerade var hältan borta. Skönt. Men sen kom det smygande efter ett tag, vet inte ens om det gick dagar eller veckor, men plötsligt dippade han igen. Höger fram.
Aj...halt???
Jag vet att vi diskuterade detta i stallet. Några hästar dippade med något ben några gjorde det inte. Hmmm. Men vi fäste oss inte vid detta. Hugis var fräsch och jag jobbade vidare med honom. Men så dippade han igen, denna gång när jag red. Han fick vila en vecka och när jag longerade honom efter vila var han fräsch. Ja, ni förstår. Man springer helst inte till veterinären i onödan.

Men det har funnits med i mitt huvud en längre tid. Och för ett par veckor sen skulle Jeanette ta ut en equiterapeut till Frodi, så jag bad henne kolla Hugrakkur också.
Ja, så himla ont har jag inte...
Hon kollade igenom våra hästar och kunde konstatera att båda behövde veterinärvård. Frodi var halt och Hugis dippade ordentligt. Vi bokade veterinär tid tillsammans veckan därpå.
 Så då fick vi ju börja lastträna, Frodi o Hugis har inte åkt transport ihop tidigare. Bra för det hade hängt över mig ett tag. Tiden har inte riktigt räckt till.

När onsdagen kom gick jag in med Hugrakkur först, inga problem. Sen kom Jeanette med Frodi vilket också gick bra. Nöjda och stolta åkte vi iväg till Kvicksund. 

Frodi började, han var halt på båda fram och blev sprutad i någon led. Han skötte sig alldeles utmärkt. Hugis som ju inte kan trava bredvid mig, töltade vackert när veterinären hade böjt. Märkligt det där. Vi har ju böj-provat honom precis när han kom från Island, samma då, han kan inte trava vid hand. Jag fick ha en på-schasare som sprang bakom honom och tjoade  och då töltade han, samtidigt som han oroligt blickade bakåt och undrade vad det var frågan om??
Detta är något som måste tränas, på tävling när man veterinärbesiktigar måste  hästen kunna trava. Lär man dem inte det på Island?? 
Skönt i hagen!
Veterinär Eva såg att det fanns en lätt hälta, men när hon böjde igenom alla ben sa hon att han kändes alldeles för fräsch för att det ska sitta i benen. Vi är inne på att problemet sitter högre i bogen. Hon gjorde inte så mycket mer, men veckan därpå skulle vi åka till Sigtuna där kliniken finns, för att röntga. Redan här pratade hon om muskulära skador, ligament eller muskelfästen. Men man vill utesluta någon form av fraktur, som ju är lite besvärligare att behandla. Rid på, sa hon , inte överdrivet hårt, men bra att han rör på sig.

Ja, skönt att jag tagit tag i hältan, men samtidigt lite oroligt. Jag ser ju hur hästarna busar i hagen, kanske har han fått en spark, eller så kan han ha fläkt sig. Min Hugrakkur har ju en förmåga att skada sig titt som tätt, jag upptäcker nästan dagligen små sår eller svullnader ( om inte rent blodvite uppstått någonstans) på min häst. Ja, ja, Sigtuna! Bara att åka iväg och kolla!