fredag 30 januari 2015

Lite feberyra...


Vi fortsätter vår ofrivilliga vila…jag har varit förkyld, haft feber, ont i halsen, hosta, ja hela kitet. Livet känns ju rätt meningslöst när man bara orkar ligga på soffan under en filt.  Man slumrar, ligger i någon sorts dvala, tankarna irrar och far, man vet inte riktigt vad som är dröm och vad som är verklighet.
Vila
Som tur var skickade instruktören en uppmuntrande länk till A-finalen i fyrgång från World Toelt 2013.  Den var mycket intressant. Fina hästar. En av dem, Vignir Jonáson tävlar ju faktiskt för min klubb, Eidfaxi.
Men den som vann, en tyska på en röding!!! Och jag såg, när videon började, när de en efter en kom in på banan, såg direkt, en Hugrakkur! Samma färg och, ja faktiskt lite samma stil och samma jämna fina tölt. Det fick mig att tänka efter lite…

Jag vill ju så mycket med min häst. Jag vill stärka upp honom, rida rätt, tävla, visa upp min vackra röding. Och jag vet ju att vi har kapacitet att gå riktigt långt, han och jag. Men samtidigt undrar jag om jag vet vad jag ger mig in i?? Vad innebär det att tävla på så hög nivå? Har jag den kraften? Räcker det med att bara vilja så himla mycket? Vad krävs av mig som jag inte har en aning om?

Jag har aldrig tävlat på högre nivå än klubb-nivå. Jag har inte ens tävlat speciellt många gånger. Jag är inte ens någon tävlings-människa. Tycker det viktigare att man tävlar mot sig själv, alltså förbättrar sina egna prestationer hela tiden.

Tankarna irrar. Och det dyker intressant nog upp en del märkliga tankar, tankar som "normalt" inte finns i mitt huvud. Tankar som säger: hur ska du orka? Du rider ju inte ens om det är dåligt väder. Du känner ju inte om hästen är pass-aktig eller bara styv. Du håller ju för fanken på att lära dig rida fortfarande. Måste vara febern. Detta är inte jag. Förbaskade förkylning.

Sen blir man lite hemma-blind. Hugrakkur blir som vilken häst som helst. Jag har vant mig vid honom, hans steg, hans framåtanda, hans speciella sätt. Det har blivit vardagsmat. Han har blivit vanlig. Fantastiska Hugrakkur är bara en vanlig häst. Visserligen väldigt lätt att jobba med, väldigt lyhörd och känslig, men...

Jag försöker komma ihåg känslan jag har när jag töltar honom, den här vibrerande urkraften som är beredd att dra iväg som den rolls-royce han är, men det går inte just nu.
Det kanske är febern som gör det, att allt känns så meningslöst. Kanske hittar jag tillbaka till den rätta känslan när jag mår lite bättre. Till dess kolla jag A-finalen igen, på rödingen som vann.

söndag 25 januari 2015

Ont i mulen!

 Hugis har fått en rejäl spark på mulen. Han har ett djupt sår i ena näsborren, och verkar svullen och lite "täppt". Häromdagen var veterinären på väg hit och jag skulle  hämta Hugis i hagen, men se det var inte så enkelt.  Han gick undan, bort till Sigur, drog igång honom i massa bus, gick ifrån mig hela tiden. 
Vid ett tillfälle fick jag komma fram och klia lite på honom, men så fort jag rörde grimman gick han. Han har ju varit lurig att fånga tidigare, men sen vi flyttade till Tiggeby har det gått bra.

 Inte nu. Han jagade iväg Sigur igen, jag fick komma fram och röra vid sidan på honom igen, men inte huvudet. Precis när jag började känna mig lite stressad ringde veterinären och sa att han skulle bli sen, tack för det! Inte bra om matte är stressad i en sån situation när man måste hämta häst.

Efter en stund knallade Hugis upp i skogsdelen av hagen, och jag efter. Jag går bara efter honom när han håller på så här, och i vanliga fall går han bara några meter sen stannar han och sänker huvudet och jag ser på honom att jag får ta honom. Men inte idag alltså, jag såg på honom att det var extra jobbigt.

  I våran skogshage går det att stänga av en del och Hugis var nu i perfekt läge att stänga in honom i. Han var själv i den delen, de andra hästarna var kvar på ängen. Jag stängde om oss, han tittade på mig när jag började gå mot honom, slog en lova och skulle knalla ner tillbaka till de andra. Men se det gick ju inte för matte hade stängt, mohaha. 
Jag närmade mig sakta, men såg att han blev stressad när jag kom för nära. Han lommade upp i skogen en bit, stannade, kollade vart jag var gick tillbaka till vägen ner, mohaha. Stängt. 

Nu fick jag komma fram, fick klia lite rart på hela kroppen men när jag försiktigt tog tag i håren under hakan för att föra hans huvud mot mig slet han sig och gick iväg.

Jag följde efter. Detta är som jag skrivit om förut en riktigt intelligent häst. Jag såg på honom att han visste att jag skulle ”vinna” den här fighten, det syns så tydligt i hans ögon. Men det var som om han kände på sig att detta kommer inte att bli roligt, och han var inte riktigt beredd att ge upp än. Han hade stannat vid elstängslet som var emellan honom och hans kompisar. Jag gick fram och drog försiktigt grimman över hans onda mule. För visst är det mulen som spökar.


Precis så här betedde han sig förra vinter efter att han började dra och sticka med oss. Han blev mer och mer svårfångad. Och det gick inte att lura honom till sig. Då hade han fruktansvärda låsningar i sin nacke, vilket jag inte visste då. Men då liksom nu har hästen ont, annars är han inte så här svårfångad, han vill gärna vara till lags, min Hugrakkur.

Veterinär fick lov att sedera honom för att kunna titta ordentligt på hans sår. Det var djupt och ordentligt infekterat. Han gjorde rent såret och så fick han en penicillinspruta. Och jag fick ge honom sulfa i munnen i en vecka. Det är en riktig olycksfågel den där hästen!

Groggy!

lördag 17 januari 2015

Last-träning, igen

Vi har lasttränat idag. Bästa Frida, som hållit på med hästar i hela sitt liv var här och hjälpte oss.  Det var hon som hade hopp-lektion med oss i höstas. Hon tycker sånt här är roligt, ju bråkigare desto roligare, typ…

Vi är ju fler i stallet som har last-problem. Känns nästan mer som regel än undantag nu för tiden tycker jag när man pratar med folk. Jaha, går din häst bara rätt in utan bråk? Måste vara något fel…
Jag håller inte på så mycket med mitt huvud....
 Frida började med Tindur, hälsade på honom gnuggade mule och var trevlig. Tindur körde sitt vanliga släng med huvudet när hon kom för nära, men hon var envis, blåste i näsan på honom och strök lite här och där. Och jag kommer på mig själv att jag har ju låtit det gå för långt med den där hästen. Han använder sitt huvud för att flytta och domdera med mig. Det blir helt tydligt när han försöker göra det med någon som har bättre koll än mig.

Vi gick ut till transporten och Frida började. Han gick upp på rampen och stannade. Där stod han. Hon fick joxa och trixa för att han skulle röra sig. Men så fort han gick fram fick han belöning. Av och till backade hon av honom, ibland blev hon (på låtsas) förbannad på honom och sprang emot honom och visade tydligt att han betedde sig olämpligt. Han slängde med sitt huvud och försökte smita undan så gott han kunde. Men minsta lilla han han tappade fokus på henne ( vilket hände ganska ofta) krävde hon hans uppmärksamhet.

Efter ett tag gick han in. Frida backade av honom, och in igen. Så höll de på. Hon försökte få honom att gå in själv, han stod kvar utanför, men det var ju så konstigt att det gick inte alls. Hon försökte, men icke. Men när hon var med gick han snällt på. Ca en och en halv timme tog det. Så fick han gå in och vila lite och det var Frodis tur.
Jag är inte så obstinat...
Jeanette och Frodi har lasttränat ett tag och han går in men lämnar kvar en rackarns hov  utanför och det går inte att lägga på bommen.  Men han har gått in. Nu blev han väldigt trotsig när Frida skulle ha in honom. Han drog iväg och slet sig  och bråkade väldigt mycket. Hon höll på  kanske en och en halv timme med honom också. Sen gick han in utan att lämna den där sista hoven utanför.

Aldrig bli arg på riktigt, alltid ha en avslappnad attityd, sänka axlarna och låtsas som det regnar. Visst, när man stått på en tävling hela dagen, är kall, trött och hungrig, man vill bara hem till sitt hus och få slappna av. Man får nog träna på det också.

Vi käkade lunch och sen skulle jag gå på transporten med Tindur.  Vi gick bara rätt in, stod och käkade lite godsaker, backade några steg, in igen lite mums, ut några steg in igen. Inga problem. Jag var nöjd. Och tänkte på att jag nog får underhålla det här, träna på lastning ibland, och framförallt, se till att han inte får mig ur balans med sitt huvud.
Frodi och Jeanette gick också in. Inga problem. Trots hans vildsinta motstånd hade han kommit på bättre tankar. Det var dags för Hugis.

Lastproblem??? Jag??? Inte...
Ja, sa Frida den här hästen vill ju gärna vara till lags. Han har så milda ögon. Jo, visst, de där ögonen. Hugrakkur la sin förtrollning även på Frida. Jag berättade vad som hände sist vi var till Charlotta, Hugis bara vägrade gå på när vi skulle åka hem. Och när vi bad Charlotta och hennes man och dotter om hjälp så tog de linor bakom baken på honom och han blev så rädd att han slet sig och drog iväg nästan en kilometer. Turligt nog var Charlottas dotter en ängel och lyckades till sist få på honom efter 45 minuters kamp.

Frida lockade in honom på bara några minuter. Lugnt och fint, belöning när han gick fram lite tryck när han ville backa, och snabbt som tusan belöning när han klev fram. De höll på en stund, men man såg att Hugis hade  det jobbigt när han skulle backa av rampen. Hans bakben skakade och han satte sig nästan lite. Jag fick prova, och helt utan tryck gick han in på några minuter. Vi backade lite och in igen, inga problem. Vi nöjde oss för dagen. Nu ska vi träna duktigt, både Jeanette och jag  i några veckor, men målet är ju ändå att man ska kunna stå kvar utanför och skicka in hästen själv. Jag tror att vi kommer dit, men det kanske tar ett tag. Men vi kämpar!

måndag 12 januari 2015

Det här med tålamod...

Vi har haft  kurs i markarbete igen.
Jag som aldrig lärt mig detta trevliga sätt att umgås med min häst tycker det är toppen att faktiskt kunna få hästen att jobba medan jag tittar på.
Nu jobbar jag också ganska bra under ett pass markarbete, faktum är att efter första gångerna nere i korallen hade jag riktigt ont i höfterna av att jag gick och sprang så mycket.  Oftast var jag lika svettig som hästen…
Nåväl,  sen i slutet av oktober när vi hade del 1 i markarbete, har jag regelbundet jobbat mina hästar i linan, lärt mig titta på dem, få dem att faktiskt jobba skapligt utan mina tvingande skänklar. Vi pratar om ca 2 månader som jag har hållit på med det. Varvat med ridning förstås.
Måste ha tålamod, matte
Förra lördagen, del 2 markarbete, upptäckte jag något spännande.  
Jag hade Hugrakkur på linan och instruktören ( japp, samma som jag rider för) bad mig visa hur jag gör i vanliga fall. Jodå, in på en liten volt böja, trampa på jobba med ryggen några varv, upp i trav, större volt mindre volt, ja ni förstår. Men det kändes inte riktigt hundra…jag smackade o viftade med linan, och klart instruktörens blickar kan ibland ge en smula prestationsångest.
Men han gick skapligt, Hugis. Han är som jag ser det lätt och lyhörd, svarar snabbt, ibland för snabbt.

Då kliver instruktören in och ska visa, och häst-eländet nästan ställer sig i givakt på något vis…så fort hon tar över. Jag tittar när hon visar mig, hänger med när hästen plötsligt börjar dansa fram genom paddocken. Oj, tänker jag, är det så här det ska se ut? Tyckte han gick skapligt med mig i snöret. Det är så stor skillnad!

Jag får tillbaka hästen och jobbar vidare, instruktören gör mig medveten om mina flaxande armar och något otydliga kroppsspråk. Vi behöver ju inte försvåra saker o ting…näää…och till slut kommer jag dit vi ska och jag avbryter när i är på topp. Allt är frid och fröjd, men det där gnager lite i mig.

Senare på eftermiddagen, samma sak. Så fort hon bara tar i linan får hästen en helt annan resning, ett trevligare uttryck, en snyggare och mer framåt bjudning.
Och jag svär lite inombords, jag vill ju att han ska gå så där med mig! Inte det där halvdassiga som jag får, med några glimtar ibland.
Någon mästerfotograf har jag aldrig varit...
Och där och då finns inte i mitt sinne att hon har typ tusen års mer erfarenhet än vad jag har. Jag är bara irriterad över mitt eget tillkortakommande. Jag vill att min häst ska gå lika fint som när hon håller linan. Där och då, jag är besviken, irriterad och har inte en tanke på att jag alldeles nyss lärt mig att longera.  Jag ska bara kunna det. Helst igår. Ska jag behöva traggla med detta  i flera år innan det blir nån ordning på hästen? Det går inte! Vill kunna allt nu!

Ja, så går det någon dag eller två. Jag tänker efter lite. Och inser att det inte är så enkelt. Bara att gilla läget, ner till korallen och traggla!

tisdag 6 januari 2015

Köp-galen!

Jag är inte någon pryl-nörd, har inget behov av att ha massa hästprylar, eller bling-bling.  Jag köper det jag behöver, och är ganska bekväm. Jag har t.ex två olika uppsättningar träns till mina hästar, så jag enkelt kan ta bettet jag känner för just den dagen. Slipper hålla på och byta ett och fnula med stelt läder.

Det är sällan jag ser något som får igång mina vill ha-tankar, men första gången jag såg ett micklem-träns hände något…Järnspikar vad snyggt det var. Satt på en fux med ganska kraftigt huvud. Sen dröjde det ett tag innan jag såg det igen på en annan häst. Hmmm, såg dyrt ut, tänkte jag. Men snyggt. Det gick ytterligare ett tag. Sen såg jag en bild på en häst i micklemträns. Då googlade jag på det. Kollade lite mer noggrant. Hmmmm….
Arvegods...Majkens gamla.
I slutet av november såg jag att Hööks hade dem. Jag slår till tänkte jag.  Hugrakkur var ju värd en sjysst julklapp, dessutom hade han ju bara arvegods till träns. Hade aldrig köpt något eget till honom. Nog var väl han värd ett fint, dyrt träns… Jo, så funkar jag. Måste liksom motivera för mig själv att man kan köpa fina dyra saker…Men det kostade nästan 1500.- Hmmm. Men det var han värd!

Det började strula direkt, fanns inte rätt storlek, fanns inte svart…men Hööks-människan var hjälpsam och lovade att ta hem ett som skulle komma innan jul. Bra, hon ringer när det dyker upp, kunde ta en 14 dagar, tack. Jag var nöjd, hade beställt ett fint träns åt min fina häst. Ja visst skulle jag prova det på de andra hästarna också, men Hugrakkur skulle få ett alldeles eget.

Strax innan jul var jag på Hööks och handlade lite nypon-pulver ( Anders och jag äter det, är superbra för alla våra värkande leder) och passade på att fråga om mitt träns. Nix kommer inte förrän den 9 januari. Hmmm. Jag är ingen tålmodig människa ,gillar inte att vänta och helst ska allt vara klart igår! Hem och slog på nätet, kollade om de fanns på de ställen jag brukar handla på, men nej, de var slut. Ja,ja, jag fick väl vänta tills januari…

Men sen så slumpade det sig att jag träffade en ny bekantskap hos min tränare när jag var där och fikade en dag under ledigheten. Vi satt och drack kaffe och pratade om allt möjligt, i hästväg. Och se på sjuttsiken, hon hade ett micklemträns till salu! Svart! I rätt storlek! I påse! Med kvitto! Jippie!
Snygging!
Tränset låg i hallen några dagar, vi har markarbetat eller ridit ut och faktiskt hade jag lite glömt det. Men när jag har ridit Tindur har han varit lite tjafsig i munnen, lite flaxig med sitt huvud och då slog det mig, kanske skulle han gilla detta träns?  Jag provade igår. Inget tjafs, inget flax!! I love it! Imorgon ska jag prova det på Hugrakkur, sen får vi nog prova det på Hrodur också, kanske får lov att köpa två till, sjuttsiken vad snyggt det var på Tindur. Och han är ju svart, tänk bara på de båda röda…Nice!!