Frodi kommer hem!

Vi åkte hem från Kvicksund, jag var rätt nedstämd. Dels pga hältan på böjt spår, dels för att eländet inte ville gå in i transporten.

Grejen var ju den att våran nya fina transport står hemma på gården, men vi har inte fått några registreringsskyltar till den än, så vi var tvungna att låna Marias transport. Allt gick bra när vi skulle dit ( oftast går det bra då?) han backade av några gånger men sen så gick han snällt in. Och jag var inte  ens nervös innan, var helt övertygad om att lastproblemen var över… Icke så...

Börjar bli jobbigt det här med behandlingar, gäsp...

Vi skulle ju ha med oss Frodi hem, han har ju varit på igångsättning i Kvicksund i 2 veckor. Frodi har en lång och jobbig historia med hält-problem, och övervikts-problem och när den sista veterinären (Eva) rekommenderade Jeanette att sätt igång honom med vattenträning valde hon detta.Han har blivit behandlad i båda kotor fram + hovleden. 

Väl framme gick vi direkt för att kolla in Frodi. 
Vilken snygging som mötte oss!
Och jag såg för första gången att han har fått magmuskler, ja, andra muskler med, men attans vilken skillnad det var. Han var slimmad och vältränad! Han som ofta ser lite trött och hängig ut hade pigga, glada ögon, och jag vet inte vem som var lyckligast, Frodi, matte eller husse?!

Så när jag skulle lasta Hugis efter behandlingen av Monika Ledin skulle vi gå in på ”fel” sida, alltså höger sida i transporten, för att Frodi skulle få stå på vänstern. 

Nix, icke nej…. Jo, sa matte, nej sa Hugis i ca 45 min. Inte OK!!! Tills slut tog jag in honom på rätt sida och han gick  snart på. 

Frodi före...

På med Frodi, som ju då fick lov att gå in på ”fel”sida. Icke, tänker inte, nej… varvid Hugrakkur naturligtvis tyckte att det var jobbigt att Frodi höll på och backa av så där fort. Men han lugnade ner sig när jag ställde mig hos honom. Efter en halvtimme gick Frodi på och vi åkte hem. Ska bli skönt, och spännande att få börja lastträna i våran nya transport, där hästarna står med baken framåt!! Ingen bom att stänga bakom, men mer om den i ett annat inlägg.

och efter!!! Prickig!!

Dagen efter vi varit i Kvicksund var det dags för en ridtur, Frodis första efter att ha varit borta i 2 veckor. Han har ju varit väldigt snubblig och stapplig, men nu kändes han bättre tyckte Jeanette. Och dem töltade!! Visserligen bara några steg, men ändå. Och bra träning för Hugrakkur att inte bara sätta av i tölt, utan få tölta kort, kort en liten bit, ner i skritt, sen upp i tölt igen. Det var jobbigt.

Jag tyckte att Hugis kändes bättre efter Monikas behandling, och jag ska inte glömma att han inte haltar alls på raka spår. Så jag får lyssna till bättre vetande och kämpa på med mina raka-spår-rundor, och utgå från det! Och inte glömma att min häst är fantastiska Hugrakkur!

Det går upp, och det går ner...

Vi rider! Hugrakkur och jag rider igen. Underbart! Vi skrittar och han är rak! Han får gå mycket på lång tygel och skritten böljar genom hans kropp! Han känns pigg och glad, och rak! Fantastiskt!

Jag tänker att vi skrittar några rundor ökar på successivt och självklart känner jag hela tiden efter hur han känns.

Första skritt-turen ut! ( Ursäkta den rosa t-shirten, glömde)

Skritten är fantastisk, han är så framåt, så självgående. På Tindur känns det som jag kämpar för att få honom att gå hela tiden, men Hugis är på, hela tiden. Och han är så lätt i munnen. Jag bara gör den mjukaste förhållningen så svarar han. Jösses!

Han känns pigg, vill så gärna sätta av i tölt, och han vet ju vilka sträckor vi brukar tölta på, där laddar han. Men ett litet tygeltag och han säger ok, matte, vi skrittar. Stundtals jobbar jag ihop honom, får honom att vila i steget, ber  honom sätta under sig liiite till, ja, matte, han frustar och stånkar, det är jobbigt. Sen blir han nöjd och glad när han får länga ut sin kropp och slappna av.

Nöjd matte, nöjd häst!

Efter några dagar med skritt var jag tvungen att känna på lite tölt, bara några steg. Vi var på väg tillbaka efter en lite längre skritt-runda när jag kortade upp honom och bara tänkte tölt och fick det! Mjuk, fin, taktfast, rak tölt. Ner i skritt och andas, sen lite till. Upp i tölt, bra påskjut, bra form, bra allt! Jösses, vad härligt. Jag fick kämpa med mig själv för att ta ner till skritt. Härligt! Vi skrittade på hem. Nästa dag samma sak, lite tölt på slutet lika svårt att sluta tölta då.

En dag red jag ut själv på honom, vi tog en lagom sväng, gräsväg, grusväg, asfalt, skogen, gräsväg.

Vi har en liten brant galopp-backe på ett ställe, där alla hästar vet att man helst galopperar, men när Hugis började ladda för galopp sa jag nej, inte nu, och han kämpade på uppför i skritt. Efter backen slingrar en skogsstig lite  lätt uppåt och neråt en bit. Där töltade vi och mot slutet av den stigen där det lutar svagt, svagt uppåt fattade han galopp och jag lät honom sträcka ut i en mjuk skön galopp. Han frustade och snorkade avslappnat efteråt, underbart! 

Vi besökte Monika Ledin, nu när han var igång ville jag ha honom ordentligt genomgången så vi inte rider på en massa låsningar. Hon ville se honom på linan och mitt hjärta hoppade till halsgropen. Jag hade inte longerat honom sen skadan, ville, vågade inte se hans förhatliga dippande höger fram.

Jag fick honom i trav, först i höger, sen i vänster. Och jo, jag såg direkt att den lilla förhatliga dippen var där. I båda varven. ????F-ns j——-ar!!!

Nålad på Equirehab

Men Monika tyckte att han såg mycket bättre ut, och när hon kände igenom honom så tyckte hon nog att man kan relatera dippandet till muskulära problem, kanske hade han busat lite i hagen igen?? Ja, jo, sällan en stund går utan bus…Hon sa att det kommer att ta tid att läka ut helt, men att det finns hopp. Bogleds-hältan har ju funnits där en tid, säkert flera månader och då tar det tid innan det läker.

Efter en stund med nålar är det svårt att stå still, pirrar lite kanske...

Hon gick igenom hela Hugrakkur, rätade till det som behövdes och satte nålar kring bogen.  

Det var med blandade känslor vi lämnade Kvicksund. Visst skulle jag rida, men helst på raka spår, och jag var inte nöjd med den där dippen. Inte alls nöjd. 

Veterinärbesök nr 7011

Veterinärbesök igen… Magen upp o ner… orolig, för om han inte är ren idag, kommer veterinären att gå in i bogleden och kolla….vill inte…. 

I vanliga fall skulle jag ha kollat honom i longering för flera dagar sen, så man verkligen kan vara beredd på det värsta. Men nu har jag inte gjort det, förstår inte riktigt varför. jag vill gärna vara förberedd på saker o ting, gillar inte obehagliga överraskningar. 

Kanske var det när jag läste Bettinas blogg ( hon är i samma båt som jag)  som jag insåg att man faktiskt inte MÅSTE ligga före jämt.

Nåväl. Vi åkte, för första gången med våran bil, helt lagligt med två hästar till Kvicksund. Jeanette och Frodi var med, Frodi ska ju dit på igångsättning efter flera behandlingar i olika leder. Skönt med sällskap! Vi hade inte lasttränat överdrivet mycket, jag kände mig rätt lugn , herregud, jag hade ju ändå tagit be-körkort :) Jag var mera orolig för vad veterinären skulle säga. Måste man alltid ha något att oroa sig för??

Fick kämpa för att få bort alla lerkokor!

Vi lastade ( inga problem!!) och körde dit. Väl framme var det som vanligt ganska mycket folk och hästar i omlopp. Vi fick vänta en bra stund ( vi var ju dessutom tidiga…) på att Chris skulle titta på Hugrakkur. Han hejade och frågade hur det var i förbifarten när vi kom. Bra med hästen , sa jag, värre med mig….mådde nästan lite illa ett tag där, tänk om, tänk om….vi får väl se sa Chris, snart din tur.

Efter en evighet nickade han åt mig att hämta Hugis. Min vackra häst tittade på mig med sina uttrycksfulla ögon (godis??) och vi gick och ställde upp oss i gången. Varsågod, sa Chris.

Vi sprang, eller grisepassade en bit vände och sprang tillbaka. Jag hade ingen som helst känsla för hur han rörde sig bredvid mig. Veterinären lyfte upp höger fram högt, böjde,bände, vred donade. Hugos sänkte halsen och snusade förnöjt på mig. OK, Chris. jag ska bara känna igenom hans andra ben, och det gjorde han. Han är ok. Han frågade hur länge vi hade hållt på med hältutredning, ca 2 månader, och vilken skick han var i när vi började med den, ok, då skrittar du på raka spår i 2 veckor, lägger till trav och galopp ( tölten då??)lite försiktigt efter det, sen om 4 veckor ska du kunna rida som vanligt! Om 6 veckor ses vi igen bara för att stämma av.

På Equirehab i Kvicksund

Va??? Jag fattade inte, har nog fortfarande inte fattat. Törs inte lita på att det är sant. Jeanette tjoade och skrek grattis!!! men jag var fortfarande i något sorts skeptiskt tillstånd och kunde inte riktig ta in vad som sas. 

Frisk? Jag som var så övertygad om att vi skulle få åka till Sigtuna och operera, osv, osv. Herre-jösses! Han är bra nu! Om inte Chris ser nån hälta finns det ingen hälta ( och ändå smyger sig tvivlet in i tanken om att vi kollade ju inte på böjt spår, bara på rakt….)men han är ju ändå veterinär-guru på häst-hältor, hade han sett nåt borde han ju ha bett mig longera.

Vi åkte hem, Hugrakkur fick gå ut i hagen med sina älskade kompisar och ikväll ska vi fira! Imorgon ska vi ut och skritta Hugis och jag. Äntligen!

Jag passade på att boka en tid med Monika Ledin om 2 veckor, så hon får kolla igenom honom då. Passar bra för då ska vi ta hem Frodi som ju ska vara redo att ut och tölta med sin matte. Jeanette får nog låna häst av oss under tiden, hon måste ju hålla igång hon med! 

(Jo, det gick bra att åka hem, Hugis klev in, backade halvhjärtat en gång, sen gick han in så Jeanette kunde lägga på bommen. Duktig! Har han gett sig tro??)

Saker man utsätter sig för...

Det var dags för uppkörningen på BE-kortet. Jag hade tränat duktigt på att backa, och tyckte nog att jag faktiskt började hantera det. 

Jag gjorde som alla sa åt mig, tog det lugnt och tänkte efter. Ett par dagar innan dagen D kom jag på att jag kanske behövde lära mig säkerhetskontrollen ordentligt, och läsa på om lasten igen, för det skulle säker kunna bli frågor om det. Råplugga igen då!

Morgon i hagen!

 Jag hade tid en tisdag kl. 9.35 för provet, och hela morgonen satt jag och nötte in hela säkerhetskontrollen, vilken ordning jag skulle ta vad, läste på lite mer om släpets bromsar. Och var riktigt nervös. Bil och släp hade jag hyrt av bilskolan.

Väl på plats kände jag mig nervig men under kontroll, och fokuserad. Kontrollanten presenterade sig och jag fick börja. Jag skulle börja med säkerhetskontrollen, sa han och säga till när jag var klar. Jag hade förberett mig på att prata mig igenom hela processen och därmed förklara vad jag höll på med. Efter bara första kollen av vänster blinker,däck och dimbakljus, sa han att jag behövde inte prata.

Inte prata??? Vad menade han? Var jag redan kuggad?? Hur skulle jag kunna fixa detta utan att säga vad jag gjorde? Men det var ju bara att bita ihop och rabbla tyst för mig själv.

Jag sa till när jag var klar. 

Vi stod mellan bil och släp när han nämnde bromsen. Hade jag kollat bromsen? Näej! Den biten missade jag….Fick jag ta det nu? Ja,ja ( med ögon som himlade, tyckte jag) och snabbt fixade jag alla moment med bromsar. Fan också!!!

Godmorgon matte!

Vi hade diskussioner om lasten och lastsäkring, flertalet gånger som min hjärna var helt tom, fanns inte tillstymmelse till aktivitet när jag letade efter rätt svar. Märkligt det där, men visst är det nervositeten. 

Manöverprovet att kunna backa in i ett ”garage” inom 10 minuter, gick bra. Sen körning i trafik, gick också bra. största problemet var att  hålla hastigheten, vi körde i Torshällas villaområden. 30km är svårt att hålla när man bara vill få något överstökat. Jag fick backa runt ett gathörn, lyckades köra in i trottoarkanten två gånger, men styrde upp det och det gick bra till slut. Sen tillbaka till manöverbanan vid Gröndal. Jag kopplade isär bil o släp och gick fram till kontrollanten. 

”Jaha, Liselotte Lindberg”, sa han, ”det blev godkänt!” 

Va???? Klarade jag det?? Var det sant??? Trots mina missar? Trots 35 km/tim på 30 väg, trots kantstens-påkörning, trots att jag sjabblade med spännbandens kapacitet? Jippie! Nu ska bara Hugis bli frisk sen ska vi ut och åka!!

Veterinärbesök del 111

Vi har varit till kliniken i Sigtuna, igen. Jag kämpade med mina dålig last-kör-vibbar hela dagen. Magen upp och ner. Vi skulle vara där klockan 14 så kvart i tolv skulle vi lasta och åka. En hel lång förmiddags kamp mot de onda! Carina, klippan, hängde  med, jag är så tacksam för det. Man vet ju aldrig hur lång tid ett veterinärbesök kan ta, men hon ställer alltid upp!!

I väntan på röntgen

Jag hade ju lasttränat några gånger sen sist och det hade gått bra, han klev lydigt in men backade av några gånger, men så stod han still och bommen kunde läggas på. Jag höll den dåliga magkänslan i schack, försökte fokusera på att bara vara lugn och trygg för min häst. Han gick in, backade ut och nästa gång gick han in och Carina la på bommen. Då for han bakåt ett par gånger, men då ryade jag i åt honom och när han lugnade sig fick han äta ur hinken en lång stund. Vi åkte.

Pömsig Hugrakkur, trodde nästan han skulle tippa omkull ett tag!

Väl framme var det fullt av folk och hästar överallt. Vi checkade in och snart kom Chris. Jag fick trava ( grisepassa, ha,ha) honom i gången och han såg att det var bättre men inte helt bra. Dagen innan hade jag longerat honom och sett den förhatliga lilla dippen. Vi gick in för att röntga bogen.

Det märktes att Hugrakkur varit med om detta förut. Han var ganska lugn och charmade alla som kom i närheten. Jag tror alla som gick förbi honom var tvungen att gå fram och hälsa på honom och nämna att han nog var det sötaste dem sett på länge. Jag har litegrann glömt bort vilken utstrålning han har, nu blev jag påmind! Charmtroll delux! 

En assistent försöker snygga till rakningen, någon hade slarvat

Vi hade turen (?) att träffa en blogg-kompis, Bettina Bäck som var där med sin Jupiter från Ådalen. Jag gillar hennes blogg, hon skriver roligt och fotar väldigt bra. Nu fick vi ses under märkliga omständigheter, men ändock. Det var roligt att se Bettina och hennes häst "live" tyvärr hann vi inte prata så mycket, men förhoppningsvis kommer vi att ses igen! Jag kände direkt att vi hade mycket att prata om, men inte där och då! Så när hästarna är bra igen, då ska vi rida och fika så det står härliga till!

Det gick så där...men med lite fantasi kan man se ett hjärta!

Veterinär Chris berättade att han ser något, men inte riktigt vad. Jag frågade om jag skulle vara orolig, men han lovade att säga till när det var dags för oro, tack för det. Hugis ultraljudades och samma där. Något knas men svårt att se vad tydligen. 

Planen blev ytterligare cortison, för det hade han ju svarat bra på, vila med massor av promenader, i 3 veckor sen återbesök. Om han inte blir bra så måste dem gå in leden kirurgiskt, gulp. Hoppas förtvivlat vi slipper det.

Det var dags att fara hem, och jag bemästrade min mage, talade om för Hugrakkur att jag hade minsann macka, yoghurt, bulle, vatten och tillgång till toalett så han fick ta den tid han behövde! Jag hade inte bråttom.

Han tittade på mig med sina fantastiska ögon, segade lite, backade lite försökte resa sig vid nåt tillfälle, men jag bara talade om för honom att jag inte tänkte bråka med honom, men han skulle gå in. Ok matte, sa han och efter 7-10 minuter ( helt acceptabelt) gick han in och käkade lugnt. Bara att åka hem! Jag gnällde inte ens över långtradarna som körde om mig så man nästan blåste av vägen, eller andra galningar som gör livsfarliga omkörningar. Jag bara körde. Och det gick bra!

Promenader...

Vi har varit ute och gått, Hugis och jag! Promenerat själva eller tillsammans med Jeanette som ju bara skrittar Frodi, eller med Anders och Hrodur! Jag tränar honom samtidigt att följa mej villkorslöst, går jag långsamt går han långsamt, ökar jag ökar han, stannar jag på klacken stannar han. 

Och så springer vi! Det tog några gånger av segdragning av 365 kg häst,  där han spjärnar emot av alla krafter, men så fort han springer på blir det beröm och godis. Efter några gånger springer han nu så fort jag smackar och för fram armen…ha,ha, godis råttan. Men det funkar ju!

Hrodur får gå först och föregå med gott exempel!

Jag försöker utröna hur han rör sig, kollar på honom hur han står och hur han går/springer. Kan inte se att han avlastar sitt höger ben längre, vilket är positivt. Men idag när jag försiktigt longerade honom i trav så dippar han. Mindre visserligen, men han är inte ren….blääää, vad trött jag blir. 

Snart ska vi tillbaka till Sigtuna för ytterligare röntgen. Få se vad de säger, sen får vi utgå från det.

Jag har ridit Tindur en del. Min ena dotter, Beatrice, ville rida nu när skolan är klar, mina tvillingar har tagit studenten i år. Bland det första hon sa när det var klart var att hon var ridsugen. 

Tindur är ju duktig på både dressyr och hoppning så hon fick ta honom. Hon rider bra, och han tyckte det var kul att få jobba med någon annan. 

Beatrice och Tindur

Jag var med i mitten och kommenderade förstås, jag tycker det är kul att hitta på ”lektioner” eller bara bra övningar att stärka hästen med. Mot slutet fick hon gå in på en volt och jobba honom i form för att därifrån öka upp till tölt med bibehållen form. 

Hennes ridmuskler orkade inte så länge, men hon fick några bra töltsteg i form i alla fall. 

Jobbigt att väcka liv i gamla ridmuskler! Träningsvärk delux på gång!

Jag fortsatte där Bea och jag slutade nästa gång jag red Tindur. Vi jobbade på volten och upp i tölt och faktiskt orkade han flera varv. Jag nötte inte utan bytte varv ofta och så fort jag kände att han tappade lite petade jag på baken med spöt så han orkade lite till. 

Han frustade och grymtade ordentligt, det var jobbigt. Vi avslutade med några ökningar på långsidorna, gick super, han känns härlig nu min lilla svarta. 

Sen Jökull la på den lilla extra sulan för att  räta upp honom har han gått riktigt bra. Den satt ju i kanske 8 veckor ( en skoningsperiod) och nu har jag alltid koll så att han inte börjar bli så där sned igen. 

Gänget + några till fika paus innan Lövön

I dag fick Maria ta honom, vi var på långtur till vackra Lövön, och vi som inte har fräscha hästar tog cykel istället. Det var väldigt trevligt, skönt att komma ut på en längre tur, trots att jag inte satt på häst!

Veterinärbesök del 5 neverendingstory....

Hugrakkur var fortfarande lite såsig av det lugnande, och jag kände att jag också skulle ha behövt lite av det. Min sura mag-känsla satt fortfarande kvar, även om det kändes bättre. Jag hade ju kanske inte räknat med att det skulle bli ett så avancerat besök, min tanke var ju att Monika skulle knäcka loss honom lite sen var allt bra! Istället blev han cortisonbehandlad med tid för återbesök.

Nåja, det var fredag och helg! Vi skulle grilla lite och bara ta det lugnt resten av kvällen. 

Jag gick in med Hugis i transporten, som snabbt backade av, kom väl ihåg den där otrevliga doften matte hade...In igen och av. In igen, segade sig fram, och fort av. Förbannelse över detta med lastning!!!! Kan det inte få vara enkelt nån gång???

Jag skulle väl aldrig bråka??? Vad menar du???

Vi höll på i 45 minuter, han gick snällt in men lämnade en bakhov utanför och så fort Jeanette rörde sig bakom forcerade han ut. In igen, ut, in igen och ut. Gaaaaahhhhhhh. Men jag höll mitt humör i schack. Gick in med honom och ut. Egentligen fick han ju inte äta eftersom han fått lugnande, men när han var duktig fick han en smula kraft. 

Till slut kände jag att han gav sig och klev in helt, Jeanette la på bommen och vi kunde åka. Trötta och hungriga for vi hem, jag lät känslorna ta över och gnällde under hela färden hem. 

Varför i hela friden krånglar han, varför går det bra några gånger och sen inte alls? Vad gör jag för fel??? Jeanette lyssnade tålmodig, hon visste precis, för onsdagen veckan innan hade samma sak hänt för henne. 

Vi var i Kvicksund med Frodi och när vi skulle åka hem vägrade han gå på. Närmare 2 timmar tog den lastningen! Så hon förstod mig. Det vi lovade dyrt och heligt var att lastning skulle stå på schemat regelbundet, olika transporter, turas med våra hästar, så jag kan lasta Frodi och hon Hugis och mina andra hästar, olika väder osv. Vi ska bli lastexperter, och häst-eländena ska springa in av sig själva innan vi är klara!!!

Grillmiddag?

Väl hemma hade en fantastisk sambo och döttrar en grillmiddag redo, bara att sätta sig och äta. Tack o lov för det. Men visst hade jag den där sura magkänslan kvar hela kvällen. Och hjärnan gick på högvarv. Om en dryg vecka skulle vi åka till Sigtuna för ytterligare röntgen, hur i hela friden skulle jag få med hästen dit?? Last-träna?? Jovisst, men va fåglarna gör jag om han fortsätter så här???