Lite vila...

I en vecka nu har jag bara vilat och longerat, vi väntar ju på hovis. Jag är vår trött, kroppen värker, näsan rinner och det kliar överallt…pollen….

Idag stängde Maria av halva paddocken och la ut fyra bommar på pottorna på ena sidan och ett sockerbitshinder på andra sidan. Och så körde hon löslongering/hoppning på Sigur och Tindur.
Så när hon var klar tog jag Hugis, han fick värma i korallen fortfarande lös, men han kändes också trött. Det var ingen direkt fart i honom.

Snygging på väg över

Sen gick vi ner till paddock och så fick han hoppa/trava över bommar. Det gick bra, han är ju så rolig, springer på och när jag stannar, stannar han och tittar uppfodrande på mig! ”Jaha!! Vad gör vi nu då?” Jag manar på honom, kanske byter varv ber om ökningar eller nåt och så stannar jag. ” Jaha” Tittar uppfodrande på mig ” Och nu då?? vad gör vi nu då??”
Jag kanske går fram och stryker honom över pannan, backar undan och ber honom fortsätta. Stannar, han vänder direkt upp emot mig och säger : ” Jaha??!! Nu då??”

Fin fin trav!

Pigga ögon som bara vänta på mattes kommando. Nån gång var jag tvungen att gå fram och lägga upp en bom i pottan som han sparkat ner, och då känner jag hur han följer mig med blicken hela tiden ” vad gör hon nu??” ” vad vill hon??” och så går jag fram och berömmer honom för att han duktigt står still. Då sänker han ögonlocken sen hela huvudet och bara står och njuter av min beröring.

Kul är det!

Jag avslutade med en massage, för handen i små cirklande rörelser längs hela nacken halsen ner över bogen och då somnar han nästan ståendes. Det är sällan jag tar mig tid att bara pyssla med hästen, jag har haft så otroligt mycket ett tag och därför blev idag en skön spontan stund att bara vara med min häst.

Jag håller inte alls på så...matte hittar på...

När vi var klara kom Anders ner med sin Hrodur, så vi stannade och tittade på dem.
Hrodur var på värsta bus-humöret ( vår känslor, kanske) han for som en skott-spole inne bland hindren. Han har ju som jag säkert nämnt tidigare riktigt kass hopp-teknik, han liksom bara älgar sig fram, inte alltid över, utan mer genom hindren.

 Just så hoppade han idag, sprang som en tok, istället för att trava över de upphöjda bommarna så hoppade han över dem men lyckades bara klara 3 av 4…och den han landade på gick ju sönder, av på mitten, så fortsatte han, samma sak nästa varv, skutt över sockerbits-hindret och galopp till bommarna, hoppar över 2 landar på den tredje, som också går sönder…

Hrodur kontrollerar att bommarna verkligen gick av!

Han lyckades ha av 3 stycken bommar under den korta tid han sprang runt där. Sen när Anders var klar gick Hrodur fram och beskådade bedrövelsen, nosade lite på pottorna som vi använder som upphöjda hinderstöd, buffade lite på de trasiga bommarna som för att befästa att de verkligen var dålig kvalité,
Ja, inte så mycket ridning, men skönt att bara vara med hästen. Imorgon kommer Jökull och det är äntligen dags att plocka bort sulor och skor med brodd. Det är vår!!

Tapp-sko!

Ingen ridning nu på några dagar. Hade laddat stort för ett ordentligt pass på banan, med en avslutande tölt på gräsvägen ( lervägen). Hämtade Hugis, som ju nu för tiden så rart kommer till mig, eller åtminstone höjer huvudet och bligar längtansfullt på mig.
 Eller efter moroten han vet att jag har i fickan. Ja, faktiskt, jag som alltid varit emot mutor….men har man en häst som är lite svårfångad får man ta till alla medel, ha,ha.

Eländet!

Borstar och donar med en för årstiden inte alltför lerig häst, och när jag kommer till kratsning saknas en bak sko…f-n jag bara står och svär en stund. Konstigt att när man är så där supertaggad och riktigt kan se framför sig vilket bra ridpass vi kommer att ha...
Men Jökull ska ju komma i övermorgon så jag släpper ut honom i hagen igen och bestämmer mig raskt för att jag får vila ett par dagar.

Inga skor, ingen ryttare!

 Jag har ju lånat ut min lilla svarta Tindur till Maria, vi har nämligen otroligt mycket jobb just nu, plus att vi är en man kort. Hugrakkur kräver sitt, gården sitt, jobb och familj sitt. Och tanken på att skaffa en medryttare eller liknande har funnits ett tag. Kanske till och med lämna bort honom på tillridning.

Men jag är ju så blödig när det gäller hästarna, blir fuktig i ögonen bara jag tänker på att någon skulle åka bort eller lämnas iväg. Har till och med svårt att åka iväg på längre semestrar, knapp klarar jag 4-5 dagar borta från mina hästar, och absolut inte mer än en gång om året!! Jag vill vara hemma!

Men tanken har funnits där. Tindur var ju bara 5 år när han kom till oss, och jag hade inte riktigt de kunskaper som krävs för att rida en så ung och oerfaren häst. Att det ändå gått skapligt ( herregud vad jag har kämpat med denna häst!!!) är mycket tack vare Hrodur. Hrodur med sitt lugn och sitt fantastiska lynne. Han har hållt Tindur på mattan, om ni förstår.

Vackert par!

Men nu föll det sig så att jag frågade Sigur-Maria om inte hon har lust att hjälpa mig med Tindur. Hon går och väntar på att få komma till en ögonspecialist på Strömsholm med sin häst, då vi tror att han har något fel på sin syn, därför rider hon inte honom just nu. Och hon blev glad, hon har ju ridit Tindur några gånger när vi har ridit ut hela ligan, så hon vet ungefär vad hon ger sig in på. Så då tyckte jag att jag slog två flugor i en smäll, jag fick lite avlastning, och Maria får ändå rida!!

Tänk tölt!

Jag tog Hugis på banan för några dagar sen, trots att det regnade och blåste halv storm. Jag brukar unna mig lyxen att skippa ridning när det är sånt väder, men just då var jag angelägen att få testa de nya övningar jag fått av instruktören veckan innan.

Fokus i min ridning!

 Tror alltid att jag ska glömma bort allt jag lärt mig om jag inte praktiserar det nya ganska omgående. Och vilken bra lektion vi hade. Jag var nöjd och instruktören var nöjd. satt med ett leende på hästen mest hela tiden. Inte så vanligt, brukar sitta med en väldigt koncentrerar, på gränsen till desperat blick, när jag rider honom.

Tänker tölt

Hugrakkur och jag börjar bli mer och mer samspelta, vi lär ju fortfarande känna varandra, men nu mera som ett par som är lite mer bekanta. Ni vet ju i början är man så försiktig och vill vara till lags   ( som kärlekspar,ha,ha)  sen börjar man testa varandra lite försiktigt, sen lite till, och till slut kan man spänna bågen ytterligare. Och nu känns det som att jag vet var jag har honom. Och då händer det grejor i ridningen.

Tänker  mera tölt

Klart när man sitter och mesrider ser det inte så hävligt ut, även om det känns fantastiskt att rida denna häst. Jag är fortfarande så fascinerad över att han är så otroligt taktfast i tölten. Nu när vi har börjat våga oss på lite ökningar känner jag att han har samma taktfasta tölt även där.

Glad matte!

Om jag är på topp, vilket inte alltid är fallet, går det super. Då ligger jag ett steg före hela tiden, är med i tanke och i min kropp. Jag planerar för nästan varje steg av mitt pass, gör allting år båda hållen, men kanske upprepar en gång i något varv som går mindre bra. Jag försöker att avsluta med något som går bra, så att vi båda har en positiv bild till nästa pass.

Nu när vi jobbar vill jag ju vara så ”liten” som möjligt i mina hjälper. Helst ska jag bara sitta till och tänka tölt för att han ska gå upp i tölt. Och det funkar ibland. Han är ju känslig för mina kroppssignaler, och för det mesta kan jag bara tänka att nu går vi in på serpentiner, så gör han det. Rider vi ut, samma sak, jag ligger oftast först och bestämmer tempot, tänker tölt och Hugis töltar.
Kanske har min hjärna och kropp synkat sig så pass att jag tänker tölt…min kropp signalerar tölt och Hugis töltar. Men det funkar inte på Tindur. Måste testa på Hrodur.

Denna "tanke-ridning" måste utvecklas, och underhållas. Därför går det så där, när jag inte är på topp, min kropp/hjärna är osynkade och vi får inga bra gångarter alls. Men jag kämpar på. Kampen är ju halva nöjet!