torsdag 27 november 2014

Karaktärsträning!

Vi har varit på karaktärs-träning i vårat närmaste ridhus, Albro. Det är Frida på Öja Västermo Ryttar Sällskap som ordnar dessa fantastiska  tillställningar där man kan stärka sin hästs självförtroende och bygga upp en gemensam tillit. Vi har varit med Hrodur och Tindur för länge sen, men nu var det Hugrakkurs tur.

Det hela går ut på att man går med din häst i ridhuset som där man riggat farliga hinder och konstiga saker. Där fanns t.ex. plast-flärpar som hängde ner från taket som man skulle gå igenom, en presenning upphängd som ett tält där man skulle gå igenom, mattor att gå över, klossar som man byggde upp i staplar som rasade när man gick förbi, små bollar i olika färger på en presenning. Skramlande dunkar att dra efter sig, en vägg med tak som var väldigt trång och otäck, pallar klädda med mattor som man skulle stå på , en pall som vippade lite ruggigt. Och självklart en vattengrav som hästarna skulle kliva ner i.

Vi från Tiggeby  gick tillsammans , vi var förväntansfulla och nyfikna på vad som skulle hända. En del hästar är ju otroligt coola till såna här grejor, andra lite stissigare.  Hugrakkur visade sig vara av de coolare slaget!
Måste vara snygg när man ska ut på byggden!
Vi gick runt bland alla stationer lite försiktigt till att börja med. Nosade på de olika materialen, mjuk plast, hård plast och ryamatta bl.a.  Han tyckte att plastflärparna som hängde ner från taket och som vi skulle gå igenom var lite otäcka men jag höll undan de värsta ett par gånger så gick han igenom.

Vi nosade på allt och det enda han tvekade på var just plastflärparna. Men det var ju bara en tvekan, så tittade han på mig och sa, ok, matte, går du så går jag. Vattengraven som de flesta fick jobba en lång stund med var inte heller några problem, han klev i med framhovarna och stod snällt till jag sa att han fick gå. Han hade lagt sig och rulla i vattnet om jag bett honom.
Ja, så kändes det. Vad jag än bad om gjorde han det. Hans tillit till mig  är  100% och det  blev  mera kännbart efter den dagen. Och han tyckte det var kul! Öronen var framåt och hela hästen utstrålade nyfiken förväntan. Hugrakkur gillar att få jobba, inte bara med kroppen.
Karaktär? Det har jag redan sa Hrodur
 Det gick bra för de andra också. Men  Soldán som  är så cool för en 6-åring var lite mer skärrad, han blev otroligt lång ibland och vågade inte riktigt gå fram förrän Carina hade övertalat honom ordentligt.
 Sigur förstås som ju är den mest oroliga och känsliga i flocken, där förstod man att det skulle bli lite jobbigt, men han fick ta lite mer tid på sig.
 Frodi, äldst i flocken som borde föregå med gott exempel for som skottspole och var livrädd för bl.a. ett stycke fårskinn!! . Men alla tog sig igenom stationerna och var nöjda efteråt. Och vi tycker nog att hästarna blivit lite lugnare efter detta äventyr. Tänk vad mycket roligt man kan hitta på med hästarna!

lördag 22 november 2014

Tindur kämpar!

Glad i hågen gick jag ut till min svarta dagen efter för att göra hans övningar och ta en promenad. Men jag kände inte igen min häst. Borstade av honom, men fick inte röra hans manke, fick inte stretcha nacke, göra kompressioner över korset, ingenting. Han kunde inte stå still och var oroligt och hans huvud for som en jag vet inte vad.
Vi promenerade istället, det gick bra. Nästa dag samma sak, han kunde inte stå still i stallet. Söndagen fick han vila helt, måndagen skulle jag ha ridit. Men det fanns inte att jag skulle rida på denna häst, han slängde med sitt huvud, trampade runt som en besatt och först när jag stack in handen mellan hans ben och försiktigt masserad han insida lår sänkte han huvudet och i princip gick ner i koma.
I koma...
Jag masserade en lång stund,och förstod att det skulle ta några dagar innan han blev häst igen. Han höll på hela veckan och stissade i stallet, men för varje dag fick jag lägga till någon massage eller strech-övning. Utom manken, den får jag fortfarande inte massera. Först på söndagen kändes han ”normal” igen och det var dags att sitta upp.
I stallgången. för ögonblicket stilla...
En sak som jag lärt mig, mycket tack vare våra besök hos Charlotta är att jag måste vara lyhörd för hur hästen mår. Jag ska lyssna på mina hästar för de talar om saker för mig hela tiden.  Och så här i efter hand…vi skulle aldrig ha åkt på tävlingen, det sa ju Tindur redan  på morgonen när han vägrade gå på transporten. Och redan där sa min magkänsla att något är på tok, men jag lyssnade inte, för vi hade ju bestämt oss för att åka iväg och tävla. Och då MÅSTE det tydligen vara så. Hmm, det där får jag nog jobba lite på!

Men idag gick vi ner till banan helt och hållet förutsättningslöst. Tanken i mitt huvud var att jag skulle rida hästen utan att bygga upp massa spänningar i honom, bara känna av i alla gångarter, åt båda hållen, inga hårda händer eller tvingande skänklar. Bara rida hästen, in i ramen och lyssna om något kändes spänt eller konstigt. Och det gick väldigt bra. Tänk om man alltid kunde rida med den inställningen.
Tindur!
Vi skrittade en stund på lång tygel, sen samlade jag försiktigt ihop honom och gick in på en stor volt. Han kändes mjuk och fin men jag hade lite mer häst i vänster tygel ( som oftast) . Jag flyttade baken lite och helt plötsligt kom hela hästen upp under mej och det hade jag ju inte varit med om på bra länge. Det var ju detta som instruktören och jag hade övat på för några månader sen, men som han kom upp idag hade han definitivt inte gjort på ett bra tag. Undrar om han hade haft ont en tid och tappat det trevliga sätt vi ridit på förut?? Jag bytte varv och samma där, några flyttningar och manken kom upp igen och allt kändes otroligt trevligt.

Någonstans nyligen hade jag läst en fras  i någon hästtidning ” rid på eftergiften” och den blommade nu trivsamt i min hjärna. Jag red på eftergiften, en ärlig , trevlig, underbar eftergift  innan han rann ifrån och jag fick börja om.
Vi töltade och tölten kändes inte helt hundra, ärligt talat, jag tog ner och började om, men det var inte den bästa tölt vi haft. Vi kämpade på i några varv och när jag fick några riktigt bra tölt steg tog jag ner och berömde.
Trevlig häst!

Någonstans mitt upp i alltihopa brände ett skott av bara några hundra meter bort. Tindurs huvud for upp, men han fick jobba vidare och jag kämpade med mina egna hjärnspöken som skrek: ”nu sticker han håll i dig!!!” men jag tvingade mig att slappna av och vi fortsatte. Ett till skott brann av, och huvudet for upp, men inte lika högt , mera som:” hörde du matte nu är det väl ändå bäst att vi drar?” men jag drev på honom och bad om mera tölt. Ytterligare ett skott och nu var det bara ett öra som vreds upp åt mitt håll, Hörde du? Och jag svarade att jag hörde men vi ska bara jobba på här…ok sa han och när nästa skott smällde så struntade vi båda två i det för det var ju ändå inget farligt!!

Vi avslutade med lite trav, den var ok, inte heller den hans bästa men jag  kände mig nöjd med dagens äventyr. Jag var framförallt glad över att få tillbaka min gamla härliga Tindur som gillar att gå ner på banan och jobba. Både han och jag var ganska svettiga, och vi delade glatt på ett äpple när vi kom tillbaka till stallet. Väl ute i hagen galopperade han förnöjt upp till sina kompisar.

söndag 16 november 2014

Lite tankar efter tävlingen

Dagen efter tävlingen var det mycket som snurrade i mitt huvud. Jag känner min häst och vet att han kan gå så mycket bättre.  
Som tur var hade jag två tider hos Charlotta på torsdagen, så helt klart skulle jag åka med Tindur och Hugrakkur. 

Jag hade ”krismöte” med instruktören på måndagkvällen, där vi gick igenom hela tävlingen.
Jag är ju en person som gillar att ha struktur på tillvaron, så jag bad instruktören att vi skulle lägga upp ett träningsschema för hästarna. Nu ska vi få ordning på både Hugis och Tindur.

Det första jag gjorde när vi kom hem var att fota båda hästarna.  Framifrån och från båda sidor. Sen om en månad  kommer jag att fota igen och jämföra. Så kan jag följa deras utveckling, och ni med som läser. 
Förvuxen shettis?
Hugis ser ju fortfarande litegrann ut som en förvuxen shettis, med sin mage, men han har ju fina muskler som ju behöver börja användas nu. 
Lite hängmatta.
Tindur är slankare, men hans rygg är lite som en hängmatta, och han behöver ju jobba med sina magmuskler för att det ska bli fason på honom.  Ska bli roligt att jämföra under tiden vi tränar.

På torsdagen åkte vi till Charlotta. Jag hade lasttränat under veckan så jag kände mig rätt lugn för att han skulle gå på. Och det gjorde han.  Väl framme fick Hugis börja, medans Tindur fick acklimatisera sig lite inne i behandlingsrummet. Hugis var mycket bättre och jag berättade för Charlotta att efter första behandlingen tog det ca. 4 veckor innan han började kännas rak (han var ju så sned i tölten!) och efter andra behandlingen tog det bara någon vecka eller två innan han raknade. Klart att det är intressant för henne att veta att det kan ta lång tid efter en behandling innan de hittar tillbaka till sig själva. 
Hos Charlotta
Hugrakkur hade några lätta låsningar men inget allvarligt. Han flirtade hejvilt med Charlotta medans hon höll på. Tror hon blev lite förtjust i honom,  och visst, fler hade fallit för han charm och utstrålning, hon var inte den första.

Tindur är ju också en riktig charmör när han vill. Och han gillade Charlotta direkt, han följde efter henne och kollade in allt hon gjorde så till den milda grad att vi till slut skrattade rakt ut åt hans intresse för henne. Han hade massor av låsningar och hon hittade en gammal skada vid manken, där var han rejält öm. Han var också så svullen mellan bakbenen upp mot ljumskarna att jag knappt fick in handen mellan hans ben.  
Och här kom jag ju på att det kändes ju faktiskt som om han hade knipit när vi travade, säkert för att avlasta nån smärta någonstans! Stackarn, och honom hade jag tävlat…snyft. Älskade lilla svarta som alltid kämpar!

Vi diskuterade laser och varför den inte används inom humanvården. Anders fick prova på sitt onda knä och faktum är att det blev bättre! Nu skulle han kanske han behöva fler behandlingar men han får vänta tills vi ska tillbaka i januari!
Charlotta behandlar även människor!
Vi åkte hem, några erfarenheter rikare, och med instruktioner om massage och stretching. Och Hugis ska äntligen få komma igång ordentligt, jippie! 

tisdag 11 november 2014

Tävlingsdags del 2

Jag började bli ganska övertygad om att det var något fel på hästen, Skulle jag ens tävla fyrgången?? Han kanske hade ont?? Som  tur var träffade jag på en tjej där som vi brukar anlita som veterinär på våra tävlingar och när vi stod och pratade sa jag till henne att Tindur kändes konstig och att jag inte visste om jag skulle våga rida fyrgången. Hon erbjöd sig att titta om han var halt ( väldigt snällt tyckte jag)  men det trodde jag ju inte att han var. Hon tyckte jag skulle rida fyrgången i alla fall.

Anders red så pass bra i sin T8 att han gick till A-final.  Poängen var 5,20 superbra. Vi ställde hästarna i hagen och gick för att fika. Hela tiden snurrade det i huvudet på mig, att hästen inte mådde helt bra. Och jag var snubblande nära att stryka mig. Jag var deprimerad rent av, min bild av mig själv och Tindur på tävling var ju med en rosett i handen, inte på typ 23 plats…Svårt att samla ihop sig så pass att man vill gå ut och rida banan igen.
Hrodur, våran klippa!
Efter många om och men värmde jag Tindur till fyrgången. Vi höll oss på grusvägen, travade bort en bit och töltade tillbaka. Det kändes bättre och jag tänkte att det får gå, jag kör. In i collecting ring på med armbindeln och tursamt nog var vi inte först in på banan. Bara att rida på. 

Tölten kändes sådär…men bättre än T8-tölten, jag kämpade som ett djur med drivning och halvhalter och tyckte att det var det längsta fyrgångsprogram jag nånsin ridit. 
Övergången till trav blev bra, och även om han inte kändes helt hundra i traven gick han OK, men samma här, jag fick jobba som ett djur för att få fram honom. Skritten var skaplig, och en bra stund att pusta och hämta andan. Jag fick jobba med mina negativa tankar för att inte ta ut något i förskott, men jag var helt klart orolig över galoppen
.  
Jag hade ett ekipage framför mig på lagom avstånd och tänkte använda dem  som draghjälp. Men vad händer då??? Den hästen stannar och börjar backa vid mitten av långsidan och detta är helt klart en störning även för mig. Jag kände hur Tindur började tveka i steget så jag tryckte på nästan så han började trava, höll igen skrittade vidare och förbi min draghjälp, fan också. 

Vi var på mitten av långsidan när speakern kommenderade galopp, så jag bara blåste ut hjärnan, travade fram till strax innan kurvan, gjorde en förhållning på vänster tygel släppte på höger och fattade galoppen. Kollade ner ( fasiken skulle jag galoppera i höger???var ju skitsvårt att se om det var rätt galopp när han har all man hängandes på höger sida) men det var RÄTT!!! Jag tror jag tjoade till ”duktig” och drev på med en ganska bra känsla i kroppen. Om jag bara orkar hålla galoppen tiden ut är det över sen. Och faktum är att galoppen kändes dubbelt så lång som tölten men vi höll ut, och det var en rätt nöjd matte som travade ut från ovalen. Poängen blev 2,5-3,5 för tölt, men 4,5-5,5 för övriga gångarter. 

Vilken kamp, jag var genomsvett, men ändå glad att jag hade startat och gjort så pass mycket bättre än i T8. Nöjd och trött, gick jag och ställde ut min häst i hagen. Han var rätt nöjd han med när han fick komma in till sin Hrodur. Nu var det bara att ta det lugnt och kolla in alla andra medans vi väntade på töltens A-final, som ju var näst sista punkt på programmet.
Nöjd och glad i sin hage!
Först fram på eftermiddagen var det Anders tur att starta i sin A-final. Vi är inte några tålmodiga och avslappnande människor jag och min sambo, och att efter att ha suttit helt sysslolösa ( finns inte i vår värld) en hel dag, var det rätt tufft att tagga till. Som tur var var Hrodur taggad, och töltade hem en femte.placering. de andra hästarna var helt enkelt för bra. Men Anders var rätt nöjd ändå, och jag var jätte glad för deras skull. 

 Vi började packa ihop för att fara hemåt. Det hade börjat skymma redan när Anders red, och nu var det inte mycket dagsljus kvar. In med Hrodur och sen Tindur. Icke. Han ville inte gå på, igen. Här blev jag övertygad om att det var något fel på hästen. Vi höll på i 45 minuter innan vi lyckades. Vid det här laget var jag långt nere på botten, och riktigt dåliga tankar snurrade i mitt huvud. Skulle jag ens hålla på med häst?? Jag kunde ju lika gärna lägga ner. Här går man upp mitt i natten  för att åka 1,5 timme till en tävlingsbana där allt bara går åt skogen. Sticka tröjor, eller virka verkade ju som en otroligt trevlig sysselsättning! Ska nog börja med det istället. 

söndag 9 november 2014

Tävlingsdags! Del 1

Jaha, så har vi tävlat, på Tölt.nu. Blev ju sugen på att stämma av formen på mig och Tindur, det kändes som att vi var på G!! Det var vi inte…
Vi har ju haft lite körigt av och till, och hade inte hunnit ut till banan för att träna sen i våras. Men i fredags åkte vi ut, och instruktören var också där. Vi värmde lite jobbade i collecting-ring mjukade upp och så.
Jag har galopperat riktigt dåligt  ett tag, alldeles för lite och utan någon schvung alls. Varför? Har bara blivit så…Men nu skulle jag ju tävla fyrgång, bra om man får galopp då, och gärna rätt galopp också.

Dagarna innan hade jag tagit några galopper i paddocken, skitdåliga, blev oftast fel. Så vi tränade på banan. Han tog fel direkt, och vi jobbade en stund med den. Jag red ett fyrgångs och ett töltprogram för instruktören. Kändes skapligt, utom traven…och Tindur älskar trav, har en bra trav ( lite dåligt sväv) men fin form och takt. Och jag är bra på trav så trav kan vi!! Men nu kändes den helt konstig. Jag var tvungen att fråga instruktören vad det var för gångart han hade? Konstigt, men så tog han några skapliga travsteg och vi glömde bort den där gångarten.

Jag kände mig rätt nöjd när vi åkte därifrån, fixar vi galoppen i fyrgången fixar vi allt!!
Söndag morgon skulle vi lasta. Tindur ville inte gå på. Ok, jag var nervös, men inte sååå nervig att det borde påverka hästen. Jag fick joxa och trixa en lång stund innan han behagade kliva ombord. Nånstans i mitt huvud sa något ” traven var skitdålig, varning, varning”, men jag slog bort det.
 Vi kom fram i god tid, alldeles för god tid, men hellre det än att behöva stressa. Vi gjorde iordning hästarna och gick bort till vägen där man kunde värma upp lite. Anders red två grupper före mig så vi  kollade på honom , tog en paus i värmningen. Han gjorde bra ifrån sig, poängen låg mellan 5 och 5,5, borde bli minst en b-final.

 Det där med värmning är ju svårt, som nybörjare vill man gärna nöta lite för mycket, så blir hästen för trött när det väl är dags. Tindur kändes stel åt vänster, han hade ju faktiskt gjort det hela veckan…men jag satt av och sadlade om. Drog tillbaka sadeln en bit och satt upp igen. Och Tindur försökte kasta av mig!!! Va fåglarna är det frågan om??? Jag satt av och sadlade fram en bit, och så fick jag kliva upp. Han försöker säga något, helt klart. Men vad är det han säger?
Tindur är ju lite lurig så, har haft mycket tricks och grejs för sig under vår tid tillsammans, så det är inte alltid klockrent att man tror att det är fel på hästen. Det här med blåsten t.ex. han har ju skenat med mig när det har kommit en riktigt kraftig vindby!

Nåja, vi tog oss ner till collecting ring, och fick där veta att vi skulle bli själva i vår grupp!! Åh nej! Värsta tänkbara scenario. Ingen draghjälp… Och domarnas obarmhärtiga ögon konstant på oss. Men det var bara att driva, driva, driva. Och jag drev, och kämpade, men han hittade ingen bra tölt. Det var svajigt, travaktigt, han rollade som en besatt. Riktigt dåligt. Vi  fick 3:or!! Jag var så besviken. Så missnöjd, och samtidigt  konfunderad. Tindur kunde bättre än 3:or, vad var det som hände??
( Obs! att bilderna är gamla men jag hittade inga andra som passade in! )