tisdag 29 april 2014

Fokus

Ja jösses, idag har vi praktiserat det vi lärde oss igår och jag säger det igen, ja, jösses!!! Tindur och jag nosade ju på detta på vår sista lektion med instruktören. Han ska ta min halvhalt (på riktigt) och han ska sätta in baken under sig.
 Och vad lätt det blir! Lätt i handen lätt på skänkel lätt,lätt,lätt. Det som är svårt är ju att behålla baken under hästen…Väldigt lätt att man släpper lite på sitt fokus och häst-rackarn rinner iväg under en och blir lååång. Men icke så mera! Nu rider vi på riktigt, med full fokus hela tiden.

Och det var först när vi fick hem Hugrakkur som jag upptäckte det där med fokusen. När jag red honom fanns inget annat. Det var han och jag från det jag satt upp till dess att jag satt av. HELA tiden.
Och varför blev det så då? Vad var det med honom som gjorde att jag var så fokuserad?
 Självklart bidrog ju hans resa med Anders till mitt fokus, men även på Island när jag red honom, och första gången jag red honom hemma ( innan Anders åkte i backen) kände jag denna samhörighet med hästen.
Hugrakkur fick mej på tå redan först gången jag satt upp
 På något vis fick han mej fokuserad på ett sätt som jag aldrig har upplevt förut. Och efter att ha ridit honom några gånger med detta fokus, började jag fundera på varför jag inte har samma fokus på Tindur???
Och var inte det lite taskigt mot Tindur, sitta där och planera middagen när han jobbade på under mig?
 Jo visst, ingen schysst matte gör så. Skärpning, Lotta. Och vad var skillnaden då? Jo på Tindur som jag känner utan och innan är jag ju så trygg ( men jag är absolut inte otrygg på Hugrakkur ) och han är ju min Lilleman….eller…

Kanske vill vi inte göra samma misstag med Hugrakkur som vi gjort med våra andra hästar. Vi vill inte att det ska bli fel med en sådan fin häst. Men Tindur och Hrodur är ju också fina? Vad är skillnaden, vad är det han gör Hugrakkur för att vi ska tagga till när vi rider honom? Anders säger samma sak, att rida Hrodur  kräver inte alls den koncentrationen…
Anders har full fokus!
Jag kan vrida och vända på det där i mitt huvud fram och tillbaka ibland, men jag blir inte så mycket klokare. Att rida Hugrakkur ställer allt på sin spets, nästan som att han själv kräver det…? Konstigt, ja, men det är mycket som är konstigt med den där hästen.
Det som är viktigt är i alla fall att vi lärde oss att rida  alla våra hästar med samma fokus. Något annat är inte att tänka på. Det gör oss till bättre ryttare, och inbillar jag mig, hästen mera  intresserad av att vara med mig.

tisdag 22 april 2014

Clinics

Vi var på clinic här för lite sen! Den var mycket intressant, handlade om lösgjordhet. Vi har ju fått en ny domarhandledning, alltså ett nytt sätt för våra domare att döma på.
 Den clinicen var vi på för några veckor sen.  För oss som inte tävlat mycket var det otroligt lärorikt. Det handlar om att domarna ska titta på hur pass lösgjord och egentligen välriden hästen är. Lösgjordheten ska gå före höga benlyft och hård ridning.

 Vad är då en lösgjord häst? Jag tror att min polett trillade ner på clinicen. Vi har pratat om lösgjord och eftergiven häst länge, men först när man börjar fundera på vad som ligger bakom de orden, som jag börjar förstå dem. Tidigare har jag tänkt på lösgjordhet som en mjuk och fin häst i form, typ. Jag har jobbat mina hästar på volten, flyttat baken, skänkelvikit, framdelsvänt, och öppnat / slutat mina hästar till förbannelse.

 Men bara i vissa lägen har jag verkligen känt att hästen har varit mellan hjälperna. Små korta stunder som hästen har varit rakt under mej, burit sig själv (och mig) med lätthet och  verkligen varit med mej.  Och så på en sekund tappar man häst och allt och bara sitter på. Oftast har jag inte ens ridit, utan farit runt i mina egna tankar utan connection med min häst.
Slarv!
Att verkligen rida sin häst kräver ju ett stort mått av koncentration. Att vara ett med sin häst, fokusera på uppgiften och inte hålla på att planera middagen medans hästen trippar på. Det är så jag menar. Att var i fokus, här och nu, du och jag. 
Det är oerhört koncentrationskrävande. Samtidigt får man inte ha för höga krav, varken på sig själv eller på hästen, och inte heller för låga. Ibland spänna bågen något, ibland ta det lite lugnare beroende på hur hästen 
( och jag själv) känns.

På clinicen  lärde jag mig att när jag tänker rida så ska jag också bara rida, inget annat! Och inget kommer att funka om inte skritten funkar, enkelt, eller hur?! Jag lägger all min fokus på hästen, som ger mej all sin fokus. Vi samspelar. Och vi är på baken!
Fokus!
Jag inser också mer och mer att jag är så otroligt slarvig i min ridning. Övergångar=slarv, halter=slarv, ökningar=slarv, jag skrittar runt utan mening och mål i 5-10 minuter innan jag börjar samla ( slarvigt) för att sen försöka få till en töltsättning, som blir slarvig.
Fokus!
Nej, skärpning är det som gäller. Nu är det slut på slarvet. Och det roliga i det hela är att vi under de senaste 2 åren har tyckt (!) att vi rider bättre och bättre. Så sent som för att år sen sa vi till varandra Anders o jag att nu är det slut på ”tantridningen”, nu är det jobba som gäller! Och så jobbade vi kanske några dagar… sen rann det ut i sanden. Sen tog vi lite lektioner, blev taggade och ” nu är det slut på slöridningen” och så skärpte vi till oss ett tag…sen var vi där igen. Jag tror att felet var att vi hade liksom inget mål, ingen press. Det har vi nu. Och den där fantastiska Hugrakkur som får oss på tå! Som gör oss mycket,mycket bättre . 

lördag 19 april 2014

Till banan

Efter en lång och inte så kall vinter har äntligen våren kommit! För oss betyder det att vi åker ut till banan och tränar. Vi har inte varit där så mycket, mest beroende på Tindur förstås. Svårlastad , ogillar blåst/storm och galet rädd för trav hästar, då är inte första tanken att vi åker till ovalbanan som ju ligger utanför Sundbyholmtravet, där vimlar av travhästar, plus att det alltid, alltid blåser som tusiken där
Stissig? Jag??
 Men i år har jag bestämt mig för att nu fixar vi det där med banan. Jag ska vara lugn o fin och HJÄLPA min häst att se att det inte är farligt med travhästar, ( sist vi var ute stod han mera på två än fyra ben) för så mycket har jag ju lärt mig att när han börjar spänna sig och leta travekipage blir jag spänd och så triggar vi varandra. Det är som gjort för att misslyckas. Men inte nu alltså. Vi har ju inte åkt med hästarna på hela vintern, så bara lastningen fick mej att darra till lite på insidan, men….jag har ju lärt mej att lita på min häst till 100% så det var dags att åka ut!

Vår fantastiska klubb, Eidfaxi, har sen flera år tillbaka ordnat drop-in-träning på banan.  Det innebär att en utbildad domare finns på plats och så rider man ett tävlingsprogram för  den personen, oftast en tölt gren och en fyrgång, och sen får man veta ungefär var man ligger poängmässigt och lite goda råd. En tränings-tävling! Vi har varit ute  flera gånger och tittat på, jag som kassör brukar passa på att sälja bankort förstås, men nu tänkte vi vara med och rida.

Vi packade bilen och slängde på hästarna ( jodå, det gick super, 100%)  och åkte ut. Vi hade sån otrolig tur med vädret, solen sken och vinden höll sig väl med oss.
 Väl framme sadlade vi på och satt upp. Domaren var redan på plats och höll ett vakande öga på oss när vi värmde. Sen ut på ovalen och köra igång. Inte en travhäst i sikte, Tindur ( och jag ) var lugna. Vi körde en T7. Arbetstempo tölt ( herregud, vad är arbetstempo??) ner till skritt byt varv och sen valfritt tempo ( herregud valfritt? Vad väljer man då?)
Vi red på varsin sida av ovalen Anders och jag, det gick så där, Tindur rollade och var ojämn i tempo
 ( arbetstempo??)  tog jag för mycket i honom slog han en tvärnit osv.
 Jösses vad vi var orutinerade!! Mitt huvud var någonstans uppe i det blå, jag kände inte hästens bakben, kunde inte hålla tempo, han hängde i vänstertygeln osv.osv.
Skritten i fyrgången
 Men han var lugn! Och jag med!
Vi red in till domaren som poängterade alla fel, tror hon glömde en del för det var så många, fick lite tips och sen ut i en fyrgång.
 Nu hade jag lite bättre koll på tölten, men fasiken vad jobbigt det var att tölta så länge…över till trav ( om man fick enbart poäng för övergångar hade jag skyhöga på just övergången tölt-trav, den gillade Tindur)
 Vet att Tindur har ganska fin trav, men jag höll honom lite hårt och samma här, lite häng i vänster tygel.

Ner till skritt, här ville han stanna, men vi knallade på och till slut galopp jodå jag fick driva som en besatt men det gick skapligt Energifattigt sa domarn…ok.ja, vi har en hel del att jobba på Tindur och jag. Men jag var så nöjd. Han skötte sig utomordentligt min prins, och jag med. Det var denna dag inte så mycket travhästar i omlopp, men några kom ju naturligtvis och det gick bra. Vi sadlade av hästarna och ställde in dem i varsin hage, tog vår matsäck och satte oss i solen och njöt! En seger till oss, både mig och Tindur. Och sin litenhet till trots så växer han fortfarande!

lördag 12 april 2014

Ibland går det sämre...

Idag var det dags för att ångra sina synder. Efter gårdagens skit-ridning har jag nästan inte sovit pga mitt dåliga samvete…Jag var så klantig och oproffessionell igår så att det finns inte…
Vi hade varit på vintermästerskapen och kollat hela förmiddagen, glufsade snabbt i oss två kokta med bröd innan vi åkte hem och red. Det gick så illa…jag hade inget tålamod alls och krävde fel saker på fel plats hela passet. Undra på att Hugrakkur försökte dra järnet, han kände väl att matte inte var på topp.
 
"jag skärper mig om du skärper dig"-blicken!
Tindur gick knappt framåt och jag använde både spö och väldigt bestämda skänklar i tid och otid, nej inte vår bästa ritt. Framåt kvällen, när vi hade ätit ordentligt och varvat ner kom det dåliga samvetet krypandes, och när vi gått o lagt oss låg det dåliga som en blöt filt över hela mig…hur skulle jag någonsin få tillbaka förtroendet från min lilla svarta?? 

Det är inte så ofta jag tappar tålamodet på det här viset, jag försöker alltid tänka att hästen är ju ändå bara häst.  Men när jag gör det, då mår jag dåligt i flera dagar.
Idag tog vi hästarna direkt efter frukost, målmedvetna och ångerfulla. Vi började med min svarta, som ju har en tendens att springa med höger bog lite utanför sig själv, om ni förstår, och den där högern hade jag gett mig på rätt ordentligt dagen innan. 
Döm om min förvåning när han faktiskt bara helt sonika fick den på plats efter att jag bett snällt om det. Kanske inte var så tokigt att bli lite tjurig i alla fall? Han stapplade lite i höger varv, men skötte sig hyggligt och var skapligt framåt så vi avslutade och gav massor med beröm och hem igen. 

Anders red Hrodur, kände på en gång att han också gick mycket bättre än dagen innan. Vi slängde på hans boots och då stampade han på väldigt bra. Avsluta på topp, hem med honom och hämta nästa häst. Hugrakkur.  Anders red först, skulle bara värma honom och tölta lite. När man har ridit en häst som har betett sig som Hugrakkur igår, dragit järnet alltså, blir man ju lite fundersam. Men Anders red på, en gång försökte han sticka, eller han satte baken under sej och hoppade till, men Anders var beredd och Hugrakkur stannade på en gång. En gång till hände det, men lite mindre studs.
Med grabbarna i hagen
Vi bytte. Jag satt upp och började trava. Vi hade bra tempo, han var pigg som tusan.  Jag rider lätt när jag rider honom för han är lite känslig för om man dunsar på ryggen på honom, men efter att ha vänt snett igenom så var det dags att byta sittben…han var otroligt pigg…så istället för att dubbelsitta valde jag att dubbelstå. Det gick mycket bättre, han reagerade inte alls på det. Vi travade på en lång stund, hästen hade ju vilat i flera dagar, inte undra på att han var pigg. Men det gick bra, vi tog ner till skritt och avslutade.


Det jag tänkte på var att när man tittar på Hugrakkur så äger han banan. Jag har sett så många ekipage tävla och anstränga sig på tävlingsbanorna, men jag har aldrig sett nån som Hugrakkur som kliver in och verkligen äger banan. Han har sån attityd, inte kaxig eller tuff, utan det är bara så självklart för honom att sätta ner hovarna i perfekt harmoni. Man märker det tydligt i skritt, men även i tölt. Om han kommer i tölt i vänster varv, han har ju all man på vänster sida, och man ser den där manen bölja efter halsen och benen går som trumpinnar ja då ser man att han har det där lilla extra. Utstrålning! Fantastiska häst!

tisdag 8 april 2014

Hoppsan! Fick det på film!

Idag när vi kom hem från Vintermästerskapen red vi. Man blir så inspirerad på tävlingar när man är publik, man vill bara hem och rida efter ett tag. Jag tog Hugrakkur och Anders Hrodur som fått vila en vecka. Han har varit stel och stapplig ett par dagar så några dagars vila kanske hjälper.Vi jobbade på volten, mjukade upp, kände igenom. 
Vi har inte ridit på flera dagar, storm och snöoväder har hållt oss inne. Jag misstänkte att Hugrakkur kunde vara pigg, men han kändes helt OK. 
Hugrakkur=charmtroll
Mina flickor var med och kollade för en gångs skull. De filmade lite med mobilerna. Efter ett tag töltade vi tillsammans på fyrkanten, vi brukar hålla oss på varsin sida men i samma varv. Det gick hur bra som helst, Hugrakkur kändes precis som vanligt, mjuk och fin, men något sned i nacken. Det var inget ovanligt, jag upplevde ofta att han var lite sned. Han är sned, säger tränaren, ramsned, och han måste visas vägen in i sin ram för att inte springa på sniskan! Vi hade töltat en stund och jag kände att han gick bättre och bättre, bitvis smackade jag på honom lite ( fick alltid vara lite försiktig med smackningar, han kunde fara iväg som ett jehu ) så han skulle öka, och då satte han under sig och trampade på ännu bättre! 

Jag hade kommit ut från kortsidan och styrde in honom på en stor volt när han helt plötsligt bara for iväg med mig, helsike, han drar järnet. Och det går ju så förbaskat fort!! Man hinner ju inte fatta vad som händer, men jag tog tag i honom, släppte ben och styrde in honom mot baken på Hrodur ( klippan, ni vet) och fick stopp på honom. 

Adrenalinet rusade. Jag satt stilla en stund och bara andades. Sen på det igen. Vi skrittade lite lugnt. Han kändes lugn och jag frågad mina tjejer om dem hade märkt något? Nej det hade dem inte annat än att han töltat superfint "som en ballerina",  som Eve sa, och hans ögon var busiga! Ok, bus! Precis innan han drog, hade jag tryckt på lite till. Jag kände ju att han gick bra, men man vill ju ha lite till…Och lite till fick jag!

Vi fortsatte en stund till mest skritt lite avslappnat, men jag funderade vad som gjorde att han drog. Var det kraven jag ställde? Eller att det kom folk på vägen bakom helt plötsligt? Eller vårkänslor? Bus?
 Vi jobbade vidare, men det är klart att de där tjyv-sprången får en att tagga till lite. Men jag blir inte rädd, konstigt nog. Jag förstår att han har en anledning att göra det han gör. Men tilliten finns där ändå ( tack Bruno) Och fantastiska Hugrakkur skulle ju aldrig göra något dumt, det var jag helt övertygad om.
Jag skulle väl aldrig......
Det jag tänker på så här några dagar efter incidenten, det är ju det där med min vänsterhand...Tränaren säger att högerhanden ser mjuk och följsam ut  men vänstern...den lever sitt eget liv...åker gärna upp, eller ner, eller ut eller nåt. Och den brukar vara rätt hård. Och precis innan han drog med mig, hade jag ganska hårdhänt krävt en tvär vänstersväng...hmmm. Förra gången det hände likadant, samma sväng...samma ställe...Det där får jag jobba på, känner jag. Och ta med mig till nästa ridtur på Hugrakkur. han är ju ändå bara häst, och som jag sagt, han kan inte hitta på/planera sådana grejor. Om han drar järnet har han en anledning till det. Han försöker säga mig något, helt enkelt. Och nu när han sagt det tar jag det till mig och jobbar på det.

fredag 4 april 2014

Lite overkligt

Det känns nästan lite overkligt ibland, jag tittar på Hugrakkur i hagen och det jag ser är bus!
 Tre grabbar som varvar bus, äta och vila hela dagarna. Nu när gräset börjar komma upp har de kommit på en rolig lek. Så fort vi kommer i hagen med varsin grimma på armen tittar de på varandra ( i tyst samspråk) och sen går de i väg och börjar busa. Tindur är alltid den som tröttnar först. De två röda kan hålla på hur länge som helst.
Tindur gillar att softa!
Det är hårda tag i hagen, hovar som viftar i luften och tänder som biter i någon lämplig kroppsdel. Hästbakar åker upp i luften och racer-galopp i leriga hagar.
 Rangordningen är avklarad, ( tror jag ) Hrodur är herre-på-täppan, sen kommer Hugrakkur och sist Tindur. Men det där är ju situationsbundet så när det gäller mat bossar Tindur över Hugrakkur. Han är inte så intresserad av så världsliga saker, som att slåss för sin rätt, nej då, han vill helst bara äta och vila. 

Idag har vi travat mycket, denna trav som känns som en virvelvind!  Jag ställer honom genom hörnet, leder på innertygel och trycker lite med innerskänkel och han dansar! Han är så otroligt självgående, har så mycket motor att jag blir rädd att jag stoppar honom, även om jag försöker ha levande lätta händer. Ska be tränaren kolla lite på traven, hitills har vi bara töltat. 
Hugrakkur-trav
Galoppen ska vi inte prata om, idag när vi tog in Hrodur och Tindur kom Hugrakkur farandes i galopp, ivrigt skickandes sin bakdel mot himlen. Där sitter man inte kvar om det händer under en ritt! Både Anders och jag upplever att han är glad. Väldigt glad, och lycklig här hos oss. Även om han är lite svårfångad ibland ser man så tydligt på honom att han ger upp och låter sej kopplas. Han sänker huvudet, man får den där Hugrakkur-blicken som visar på evig kärlek...Ja jösses vilken häst. 

Vi har fina hästar, de är välridna och väluppfostrade.  De är en del av vårat liv här på Sundtorp. Man kan väl säga att vi tar hand om dem och de tar hand om oss, ser till att vi mår bra och får komma ut och röra oss. Ibland går det dåligt och tur är väl det så man får känna att man utvecklas. Vi tar hjälp när det behövs och unnar oss att åka på kurser även om det kostar lite.
Våran klippa Hrodur
För oss är det familjemedlemmar som ska pysslas med och tas om hand.  Och att få ge hästarna det de tar emot bäst, kravlös kärlek, mår vi väldigt bra av. Hästar är ju verkligen  tacksamma djur. Och tur att de är så förlåtande! Vi gör fel ibland, brusar upp eller kräver för mycket, men ändå gör de alltid sitt bästa för oss.
Fantastiska djur.