söndag 30 mars 2014

Mera Tindur och Bruno Del 2

Jag tog grimskaftet och började gå. Tindur segade, tittade åt alla andra håll, försökte nappa lite gräs…När Bruno gick hade han inte en tanke på att nappa någonting, för han var med Bruno.  Tindur var inte med mig…
Jag kämpade på och Bruno visade mig hur jag skulle agera, till slut fick jag med Tindur så han var med mig. Det var som om han såg mig för första gången på hela tiden. ”Jaha, var det detta du ville? Att jag skulle vara uppmärksam på dig? Kan jag väl!”

Det var dags att öppna  transporten.  Bruno tog över hästen och gick lite igen  ( Tindur var direkt med honom) , runt transporten, över rampen och in, men nej,  Tindur stannade som han brukar. Men han jobbade på Bruno, backade och fram, backade och fram, gick åt sidan och fram, han fick inte en lugn stund Tindur när Bruno höll på. 
Och efter ca 20 minuter var hästen inne. Fick massor av beröm och strykningar i pannan. Dem backade ut och in några gånger och sen fick jag prova.

 Han gick rätt in bara ( men ni ska veta att det pågick en kamp i mitt huvud, lita på, lite inte, lita på ,lita inte, 100% ,80% men till slut vann ändå 100% för det kändes så rätt). En häst är ju ändå bara en häst… eller hur?!
 Dem kan inte tänka: usch, jag vill inte åka bil idag, eller, nä jag känner inte för att följa min matte idag, gör det  i morgon istället….
En häst är en häst och gör vad hästar gör! Och om jag bara litar på min häst till 100% och ger honom den respekt och det förtroende han förtjänar så kommer han att lita på mig till 100% och respektera mig och ge mig sitt förtroende. Enkelt! Ha,ha!

Ja, så enkelt var det ju inte att få bukt med katastroftankarna i mitt huvud. Det tog ett tag, men processen var igång, jag hade förstått vad som krävdes av mig. Bruno var nöjd och önskade oss lycka till och att vi skulle höra av oss om vi funderade över något. Japp, bara att träna på. 
Dagen efter fick jag kämpa med mina tankar, innan jag tog hästen och gick in i transporten. Utan problem, inte en tvekan! Jag gjorde om det några gånger till bara för att vara på den säkra sidan. Det gick bra.
Tindur in action
Några dagar senare åkte vi iväg till kompisar och red, inga problem, mer lättlastad häst får man leta efter. Och det bästa av allt, han var med mig Tindur! Hans fokus var hos mig och inte på gräsmattan eller hos Hrodur eller något annat spännande. 
Efter några dagar upptäckte jag en annan sak, han hade helt slutat att äta allt han kom åt i sin väg när vi red ut! Fanns inte tillstymmelse till att han råkade tugga lite gran eller någon smaskig buske längre, han var med mig!! En mycket positiv upplevelse. Han var med mig!
Jag ska bara klia lite

Tindur sätter mig ur balans med sitt huvud, både från marken och när jag rider, det har han lärt sig under vår tid tillsammans. Och jag måste lära mig att han faktiskt jobbar på att sätta mig ur balans, han är ingen gullig liten bebis som gör allt jag ber om…

Ja, Bruno gjorde underverk,  och fick mig att förstå detta med huvudet. När jag borstade honom slängde han huvudet mot mig och jag flyttade mig, när vi rider slänger han upp med huvudet och sätter mig ur balans, alltid det där lilla svarta huvudet som far hit och dit.
 Så nu när han kommer farandes med sitt huvud för jag bestämt tillbaks det så att det pekar rakt fram. Ibland får jag föra det tillbaka 10-15 gånger, men det ska alltid tillbaka. Utan att jag tappar tålamodet. Lugnt och fint, huvudet rakt fram, inte för högt och definitivt inte för lågt. Nu har han lärt sig detta, men ibland försöker han ju…han är ju häst!
Eller inte!
Så länge jag är fokuserad och med i matchen försöker han inte ens, men det är ju inte alltid man är det.
Vissa dagar när man är trött och låg och kanske inte har 100% fokus på sin häst, då är han ju naturligtis där med sitt huvud och håller på.Det som är viktigt här är ju att när jag är med hästen, rider eller bara går med honom, då ska jag verkligen vara med honom, ingen annan. Och då först kommer han att vara med mig. Älskade lilla svarta!

onsdag 26 mars 2014

Mera Tindur (och Bruno!) del 1


Min lilla svarta Tindur har ju inte varit helt solklar i sitt sätt och inte heller i sina gångarter. Han var ju sent inriden, har för mig att man väntade på att han skulle växa till sig. Men när han mätte 134 cm.ö.h då var han drygt 5 år och dags att inse att han kommer inte att bli högre. Men jag brukar tänka att han är ju stor på insidan! Och jag upplever inte honom som liten när jag rider honom, utom om man rider ut med någon som rider stooor häst. Men då är ju de flesta isisar små.
Jag på Tindur Anna på Valenzia, viss skillnad i storlek
Det tog bara några veckor hemma innan jag började få problem med honom. Han hade allehanda tics med huvudet t.ex. Han slog alltid över i trav ett par steg efter tölten,  han bollade med bettet osv.osv. Jag tog hjälp och red för instruktör och vi benade väl ut det mesta. Huvudet har alltid varit i rörelse hos Tindur i alla situationer och han har ( till skillnad från Hrodur som älskar kel) alltid haft svårt för att bli klappad på huvudet och runt öronen.
Vi har ju både Anders och jag gått allehanda horsmanship-kurser efter att våran Tinker sprang över oss i början när hon kom. Jag är ju dessutom lätt fanatisk vad gäller att förstå saker och ting så jag läser och googlar ( älskar google )  om allt jag vill lära mig. Jag tyckte verkligen att jag hade bra koll på min horsemanship och att jag hade bra ledarskap med hästarna. Men aaahhhhh, raffinerade djur de där hästarna! Är man dessutom söt som socker och tittar på matte med smäktande ögon…kommer man undan med mycket.

Någonstans under tid har Tindur satt mig ur balans och bestämt sig för att jag inte var värd att vara hans ledare. Och inte så konstigt, jag litade ju inte på honom fullt ut! ” Tindur är toppen, men …” så kunde det låta. ”Han hade ju faktiskt dragit ett par gånger, inget allvarligt men ändå…
Söt!
Vi rider ju ibland med våra vänner,  ibland här, ibland hos dem, ibland åker vi iväg till någon bra ridled eller ridväg som någon känner till. Och vi åker ju gärna ut till vår fina anläggning i Sundbyholm, Eidafaxis hemmabana.  Och då ska det ju inte vara besvärligt att åka iväg.
På tur med vänner

Jag har alltid haft svårlastade hästar, och idag vet jag ju att det beror på mina egna känslor kring lastning och köra med transport, men det har jag inte vetat förrän vi tog hit Bruno!
Och Tindur blev knöligare och knöligare att lasta. Segade på rampen längre och längre. Och det blev mer och mer besvärligt att åka iväg. ( Hrodur? Han är ju våran klippa, vi litade på honom, han gick alltid på som ingenting!)
Jag var tvungen att göra något. Så jag frågade en vän, om hon visste någon bra metod eller så. Efter några dagar fick jag tipset : Bruno. Han skulle vara en riktig horsmanship-gubbe hade hon hört. Jag ringde Bruno. Berättade som det var om alla tidigare hästar och att nu Tindur börjat sega. Han pratade ganska mycket, Bruno, men jag kommer inte ihåg exakt vad han sa, men jag vet att i detta samtal började jag förstå att problemet inte var hästen. Det var jag som var problemet. Och mitt agerande och tänkande kring lastning.

 Bruno kunde komma snabbt, redan på lördagen var han på plats. Vi fikade och pratade på, han berättade om sig själv och sitt hästintresse.  Och han förklarade för mig att jag måste lita på min häst till 100%, inte bara till 75-80. Jag protesterade lite…men….han var ju inte riktigt att lita på….han drog ju….slog bakuter….gillade inte travhästar….men….

100% det var det som gällde. Ok. Vi litade ju på Hrodur till 100% och han var ju våran klippa. Kunde det hänga ihop på något vis???
Våran klippa!

 Sen ville Bruno se Tindur och visa några otroligt enkla övningar som skulle hjälpa mig. På med repgrimman och ut på stallplan.

Det enda han gjorde var att gå med hästen, stanna, stryka honom lite i pannan, gå runt ett varv till, lyfta alla hovar, gå lite, stryka hästen med grimskaftet över hela kroppen. Så! Enkelt! Jaha, det ska väl jag klara?!Så många "flytta" övningar jag hade lärt mig och tränat på många gånger. Jag fick repet...

fredag 21 mars 2014

Lite Tindur,lite Hrodur

Idag har jag bokat upp oss på tävlingar. Det var en hel vetenskap att lägga upp sitt konto på Icesale och välja tävlingar när man aldrig gjort det förut. Det ska ju skrivas i både namn på häst och hästen föräldrar, reg. nummer osv. 

Sen ska man välja vilka tävlingar man vill delta i. För mig som nybörjare är detta en djungel, alla olika tävlingsgrenar och öppen klass och lätt klass och sen lite gaeddingakeppni på det! Man kan tävla i tölt, fyrgång/femgång eller pass. Man har flera tölt grenar att välja på som blåbär, men jag vill tro att en T8 är en bra start. Så det ska vi tävla till att börja med. Och då när man anmäler sig ska man ju välja varv och här måste man tänka till lite.
På Pösa-banan


Så när jag ska tävla Tindur som går absolut bäst i vänster varv anmäler jag honom i vänster, men rider in på banan åt höger. Detta mantra ska upprepas många gånger i min hjärna.  Samma i fyrgången, han har lättare att galoppera i vänster galopp. Vän av ordning som jag är tränar jag självklart på höger också, men där blir det oftare fel galopp, dumt att riskera på en tävling.
Spända ryttare!

Jag känner mig inte alls färdig för att tävla honom, vi har mycket kvar att träna på, men samtidigt tänker jag att jag får ta det som det kommer. Det viktiga är inte att vinna ( som sagt ingen tävlingsmänniska) utan att komma ut och se hur det går till. Bra miljöträning för hästen också .
Första tävlingen!



Hrodur
Tindur
Jag har ju faktiskt tävlat Tindur en gång, när jag tänker efter, en ploj-tävling på Pösa-banan 
( eidfaxis gamla klubb-bana i Kjula)  där jag kom tvåa i tölten och tvåa i fyrgången men bäst av allt blev utsedd till ”bästa ryttare”.  Det var jag mycket stolt över! Anders ( som då hade ridit islandshäst i mindre än ett år, kom fyra i båda sina grenar! ) Jag var stolt över honom också! Det var väldigt opretantiöst och enkelt, men väldigt kul. De flesta som var där var ju såna som oss, som aldrig hade tävlat och en del var jättenervösa, vilket gjorde mig lugn av någon konstig anledning.

För ett par veckor sen var vi och tittade på en tävling som heter Firmakeppni, hade inte sett det någon gång, så det var intressant. Också en tävlingsform som är väldigt enkel och avslappnad.
 Man red in en i taget i ridhuset ( dör man hade format en oval av bommar och hinder) och när alla var inne började visningen. Alla visade tölt samtidigt, först i ena varvet, sen ner till skritt, byta varv, och visa tölt i andra varvet.

En domare fanns på plats och valde ut fyra stycken finalister som fick komma in och rida samma program en gång till lite senare. Därav valdes en vinnare. Mycket enkelt.

 I fyrgången gjorde man samma sak, alla fick komma in, en och en, och när alla var på plats började visningen. Men här valde man gångart själv, så en del travade an del töltade, skrittade eller galopperade. Det var lite rörigt men gick ändå!Kul att titta på. Om jag hittar någon i närheten av Eskilstuna kan jag tänka mig att vara med på Tindur bara för skojs skull.

måndag 17 mars 2014

Tävla?!

Jag har precis kommit in efter ytterligare en lektion på den röde. Och vad ska jag säga?? Jag finner inte ord för hur bra den där hästen är. När tränarens ögon lyser av lycka och jag själv känner hur hästen bär sig hur lätt som helst och frambenen går upp över öronen snudd på.  Om man tänker sig en symaskin , så jämnt och fint i korta tempot. Och så trycker jag på lite…ja herre gud!! Var ska detta sluta??

Det lustiga är att jag rider så bra, missförstå mig inte , jag är inte den som lyfter mig själv till skyarna, tvärtom. Jag är ganska hård och har höga krav på mig själv. Men när tränaren säger det och jag känner ju själv, hur fint han går under mig.

Vi pratade lite tävling i dag med tränaren. Hur ska man lägga upp tävlingar på en sån häst?? Mina tankar gick i banor att ta det lite lugnt i år, satsa på nästa. Problemet är ju inte hästen , utan problemet är att jag har bara tävlat en enda gång. 
 Jag är ingen tävlingsmänniska, men har jag nu fått tag på en sån fin häst får jag nog se till att bli en. För han är något utöver det vanliga, den där Hugrakkur! Kanske framåt hösten att vi kan vara med på någon lätt tävling. Och sen satsa till nästa år istället.
Glad i collectingring

Ja, och den tävling jag var med på, Eidfaxis KM-2013 var ju mest för att se om jag tyckte det var kul. Jag red Hrodur, vår andre röde, för att jag ville inte smitta min lilla svarta med eventuell nervositet. Han är otroligt känslig för mitt mående, Tindur.  Blir jag stressad, blir han stressad. Men Hrodur, han håller alltid lugnet, finns inget som kan rubba hans cirklar…
Världens bästa Hrodur!

Och mycket riktigt, när jag väl skulle in på banan och fjärilarna fladdrade till i magen, tittade han lugnt upp på mig med sitt blåa öga som om han ville säga: Det är lugnt, Matte, sitt där du så fixar jag det här, detta kan jag!
Hrodur kan det här!

 Och ja, man kan väl säga att jag verkligen bara satt där…för red gjorde jag inte. Vi kom till B-final i alla fall, med poäng på 5,0 och det var jag nöjd med. Men ärligt talat så åkte jag på Hrodurs rutin. Men det var skoj, och vilken härlig känsla att ta sig till B-final ( som jag ju kom sist i !)
Glad tävlingsryttare!

 Jag blir nästan svim-färdig när jag tänker på framtiden med Hugrakkur. Jag sa till tränaren: Vi säger inget om det, men vi vet ju både du och jag vad den här hästen går för! Hennes ögon lyste; ” ja, Lotta, du förstår ju vad du måste göra? Tävla, tävla och åter tävla.” Det surrade i huvudet, herregud den hästen tar livet av mig…jag blir knäsvag och törs inte tänka tanken fullt ut. Men så tittar jag in i Hugrakkurs vackra ögon, ser glimten där inne, tilliten till mig och jag blir lugn.  Klart det går, allting går!! Bara viljan finns och Anders vid min sida fixar det sig. 

Så med en väldigt långsiktig plan kommer vi att träna för SM ( känner mig fortfarande inte så uppkäftig) 2015. Det känns bra, tillsammans lägger vi upp en plan, och jag har ju min lilla svarta och Hrodur att träningstävla på. 

fredag 14 mars 2014

Fantastiska Hugrakkur!

Jag red och tränade på de läxor jag fått. Jag upplevde honom som sned, alltså hans hals var som ett utsträckt s och om öronen låg åt höger låg mulen åt vänster. Varför? Obalanserad? Gjorde jag något tokigt? Tindur kunde också kännas sned ibland , men bara jag ramade in honom  så gav det sig. 
Hugrakkur var svårare. Vissa gånger gick det bra och andra så där, men hans trav och tölt var makalös.  Ibland gav jag f-n i allt och bara töltade!  Det var så befriande att bara sitta där och be om tölt eller trav, och bara känna hur han bär sig .
Hugrakkur-tölt 

Det var dags igen för lektion. Tränaren kom, vi värmde, pratade, diskuterade, hade jag frågor? Bra tränare, gillar kommunikationen oss emellan. Och jag känner mig aldrig dum när jag ställer frågor. 
Vi tränade tölt, på baken med lätt mun. Jag kämpade med min inte alltid så samarbetsvilliga kropp.  Var på volten några varv och sen ut på fyrkanten, vända över ridbanan så fort han ville springa ifrån jobbet. Bitvis kände jag att även  jag ville springa ifrån!
 Anders filmade nästan hela lektionen. Jag upplevde att Hugrakkur var lite tung i handen på mig, eller om det var jag som var styv och stel i handen?? Tränaren coachade oss, ibland med glada tillrop, mer ofta med väldigt hög, bestämd röst.  

Någonstans mitt i denna lektion, när jag var som tröttast och ändå gladast, insåg jag att detta är bra, riktigt, riktigt bra. Men först när vi tittade på filmerna efteråt som jag såg hur bra det var.
 Men jag satt där och red på, töltade och töltade, tränaren ropade, ”gör det, gör det , tryck på nu!!  In på volten, ut på spåret, innerskänkel, yttertygel ” och jag var helt slut när hon bad oss sakta ner till skritt, kom fram och gick bredvid. ” Hon tittade på mig; ” Hur kändes det? ” Jag sa som det var, det kändes väldigt bra! ” Han är så flott” sa hon, ” så jä-la flott!”

Jag rann av hästen, och ner på marken, benen skakade och nu sken  jag som en sol. 
Hugrakkur=Flott!!! Jaaa! Med mig på ryggen! Vilken lycka! Jag går nästan sönder av glädje när jag har ridit honom. Fantastiska häst! 

Åter igen undrar jag hur det gick till? Hästen där på Island, den röde med mulen, var han så här fin då? Inte hade han gått så här bra när jag provred honom? Något måste ha hänt mellan Island och Sverige, men jag vet inte vad.

Lite senare på kvällen tittade vi på filmerna från lektionen. Jag höll andan när vi tittade på den biten när han gick som bäst, jösses….Och vad lätt det såg ut? Hade inte jag kämpat? Var jag inte helt genomsvett efteråt? Jo, men det såg lätt ut. Han bär sig (och mig ) med lätthet.  Jag började på allvar förstå vad vi hade köpt för häst.
Jag frågade min Anders;  Vem ska tävla honom?  Du eller jag? ” Det får du göra” sa han. Är du säker?  Vi pratar riktiga tävlingar,  stora tävlingar, fattar du? Vi har köpt en häst som kommer att bli en av de bästa i hela landet! Fattar du??? Vi pratar: SM !! ( jag skriver det med små bokstäver för jag vill ju inte verka uppkäftig!) 
Nej, vi förstod inte. Men man behöver inte förstå allting här i livet, ibland får man med tacksamhet ta emot det som kommer till en. Och jag tackar, och tackar, och tackar, och tackar!

tisdag 11 mars 2014

Upp igen!

Vi tränar på, det är ju bara så svårt när man inte har en instruktör som står i mitten och har koll på vad man gör. Och Hugrakkur är så rolig att rida, han känns alltid så med mig. Vi hade fått saker att träna på, kontrollera tempo bland annat, och inte tölta järnet hela tiden, det var nästan svårast. Hans tölt var så härlig, man ville ju aldrig sluta.

Här någonstans tyckte Anders att det var dags att kliva upp på honom igen. Det hade bara gått några veckor efter revbenet, men han kände sig mogen för att bara komma upp och sitta på hästen. 
Vi gick ner till banan. Hästen var lugn, Husse var lugn. Han satt upp, inga problem. Vi skrittade några steg, och jag hade koll på Hugrakkurs ögon. De var lugna och snälla. Det fick räcka, och Anders satt av.
 En mental spärr lossnade, bara det där att komma upp igen på en häst som har kastat av en, det är en kamp.

Jag red honom mest, vi tränade på de läxor jag fått.Jag  bestämde jag mig för att nu rider vi ut på honom.  Vi tog det en söndag morgon då jag vet att det brukar vara lugnt i omgivningen .  
Vi har flera entreprenörer i grannskapet, mycket traktorer, skogsmaskiner,  grävmaskiner och naturligtvis hästfolk med transporter.. Jag visste ju inte hur pass tränad han var Hugrakkur, i trafiken, men en söndagsmorgon borde vara lugnt.Någon gång måste man ju börja, och jag kände mig säker på hästen. 
På väg ut...

Sagt och gjort. Vi satt upp på gårdsplan och skrittade iväg. Hugrakkur var lugn, vi passerade ridbanan där vi normalt är och han ville svänga ner dit, men vi fortsatte förbi. Vi skrittade på, han kollade runt lite, men Hrodur var ju med och Hrodur är ju våran klippa! Vi höll oss på vägen, skogen fick vi ta längre fram. Vi passerade några hagar med hästar i som inte brydde sig om oss alls. Hugrakkur kollade in dem. 

När vi fick hem Hrodur och Tindur visste vi att Hrodur hade varit med sin förra ägare på flera olika ställen, på olika tävlingar osv. Han var världsvan och rutinerad. Tindur hade aldrig lämnat sina hemtrakter. Han var hopplös när han kom till oss, han bara kollade på allt nytt  ( väg 230!, grannens stor hästar, alla konstiga bilar med släp, travhästar!) det tog ett tag för honom att acklimatisera sig. Men Hrodur har ju väldigt bra inflytande på honom.

Vi kom i väg en bit när jag kände att Hugrakkur börja spänna sig lite. Det låg 2 vita hösilage-bollar vid sidan av vägen, hade han inte sett det förut? Eller var det en liten svart hög med gammalt ruttet hö som låg bredvid som  störde honom. Han stannade och av någon underlig anledning gjorde även Hrodur det,  förbaskat också.  Jag försökte driva på honom men nej, han spände sig mera. Han var rejält störd av bollarna/högen. Jag hoppade av och så gick vi förbi det otäcka. Då gick det bra. Men han hade full koll på monster-högarna.
Än så länge går det bra!

Vi fortsatte en bit till men sen vände vi och skrittade hem. Inte så märkvärdigt, men skönt att ändå ha gjort det. Han var helt slut när vi kom hem och jag med.

Bara några dagar senare tog vi en till sväng ut och då var han helt med på noterna. Men jag har inte ökat tempo ute än. Det får komma så småning om. Kommer så väl ihåg det tempot vi hade på Island. Då hade jag börjat fundera på om våra vägar här hemma skulle räcka till...

söndag 9 mars 2014

Vi tränar på

Vi fortsatte att träna, jag hade skickat en förfrågan till en tränare jag gillar, ville hon hjälpa mej med Hugrakkur? Jag hörde inget på ett par veckor, så jag stötte på igen, och jo, hon kunde tänka sig att komma över och ha lektion med oss.  Vi bokade en dag snabbt. Jag laddade.

Jag  värmde med longering i 10 minuter. Sen upp i sadeln. Och lite ner på jorden, för nu pratar vi att börja från grunden. Start och stopp. Jag jobbade på och det gjorde också hästen, han grymtade och stånkade, det var jobbigt. 

Mina händer lever sitt eget liv, dem far hit och dit och upp och ner och vi försökte hitta ett bra läge för dem. Det gjorde vi till slut, där dem ska vara, men jag vet att dem kommer att försöka slita sig. Jag kämpar.  Kolla in videon från första gången jag provred Hugrakkur, i Dalurs fina ridhus. Händer och fötter är inte riktigt där de ska vara…


Mina fötter lever också sitt eget liv. Dem ska ju vara parallella med hästen. Det är dem inte, de  pekar snett utåt.  Ibland tår neråt till råga på allt. Ibland mer, ibland mindre. Tro inte att jag vill ha dem där, men dem hamnar alltid där. Jag brukar skylla på mina dåliga höfter…men vad hjälper det??  Jag menar hur svårt kan det vara?? Bara låta fötterna hänga rätt fram, rätt ner?? Och ändå…Britten sa alltid ”lägg ner dina storhäst-skänklar, Lotta” men det hjälpte inte det heller!! Jag har dem kvar fortfarande. Någon som har något bra tips för det får gärna höra av sig.

Vi fortsatte lektionen, töltade lite och travade lite, tränaren tyckte vi hade en del att jobba med. Tror jag det! Hugrakkur jobbade inte alls med sin bakdel som han skulle t.ex. Och vi hittade bra sätt att aktivera den. Jag har ju otroligt mycket fokus när jag rider Hugrakkur, som om alla sinnen är på alerten hela tiden. Så är det tyvärr inte när jag rider den svarte...men nu när jag har förstått det kommer det att bli ändring. Det bästa från Hugrakkur  tar jag självklart med  till Tindur!!

  Jag är en ambitiös elev. Lätt att lära och ifrågasätter inte den som vet bättre. Jag gillar att ha ett mål att jobba emot, och jag tänker mig att tränaren och jag tillsamman sätter upp del mål och mål. Jag vill rida långsiktigt, bygga upp hästen, stärka den och även mig.

Vi rider nästan varje dag, och förutom det går jag med stavar (Bungy-pump) och sen har jag min älskade/hatade roddmaskin. Just nu älskad, för jag är i ett tränings-stim, där jag känner hur bra jag mår av att stärka min kropp. Men ibland kräks jag på den ( men kör ändå, på ren vilja) den är hur tråkig och jobbig som helst.

Jag får ofta ont i bröstryggen  av mitt arbete, och då är det viktigt att köra på i maskinen för att stärka ryggmusklerna. Jag har dessutom en tendens att hamna i ett ”framstupa-läge” på hästen, alltså jag sitter inte rakt upp och ner, utan lätt framåtlutad. Vet inte riktigt varför, vet bara att jag ganska ofta kommer på mig själv att inte sitta som jag ska. Kanske en kvarleva från Majken, som ju hade ett riktigt dåligt bakben och jag avlastade det på mitt alldeles egna sätt. Eller så är det bara ursäkter för en kass sits  Det är väl det troliga. Hur som helst brukar jag komma på efter ritten att j-klar vad ont i sittbenen jag har, då har jag suttit bra! Men det är inte alltid.

Vi bestämde att vi skulle ses snart igen, bra att köra på lite intensivt i början, och jag såg redan fram emot nästa lektion. Och här skulle tränas minsann. Har man hittat en bra tränare gäller det att ligga i, så man inte blir avpolletterad. Och det var på nästa lektion jag började begripa på riktigt att hästen var något utöver det vanliga.



lördag 8 mars 2014

Den där hästen...

Vi red ut på Hrodur och Tindur, trots det brutna revbenet. Gick rätt bra, bara vi inte hade för högt tempo, då högg det. Vi tog det lugnt. Hugrakkur fick hålla sig på banan. Jag red honom och Anders stod med Hrodur som stöd. Det fanns inget stiss i honom. Han var lugn och fin.
Det som är skönt är att det känns som jag har all tid i världen med honom, vi behöver inte stressa med något. Allt får ta sin tid bara det blir bra.

 Jag gick ner och bara skrittade ibland, försökte hitta vår gemensamma rytm, bara lärde känna honom. Jag ville att han skulle bli trygg med mig på ryggen. Jag ökade kraven successivt. Vi jobbade på, höll oss mest på fyrkanten, men la in lite voltarbete mellan varven. Vi töltade och travade, denna trav som fick mig att gå i bitar. Och ju mer jag travade, desto mera krav på form och bakben , desto bättre gick han.
Han dansade i hörnen och jag ville aldrig sluta. Ibland red Anders Hrodur samtidigt och då kändes det som om dem triggade varandra lite och gick ytterligare  något bättre. Och tölten!! Hugrakkur kunde ligga på lite grann, kännas lite framtung innan jag fick ordning på honom, och då blev han så lätt!!  Och varje gång jag kliver av hästen går luften ur mig lite. Vilken känsla!
Svettig efter ett pass!

Vi gick ut på promenad med honom, det var ett elände, han följde inget vidare. Vi var ner till banan och jobbade med lite flytta-övningar, där var han snabb. Vi upplever honom som väldigt väluppfostrad och välhanterad.

Vi upptäckte att han åt otroligt mycket salt, på några veckor hade han knaprat i sig en hel saltsten. Och så drack han ju mycket förstås! OCH kissade hela boxen full! Vi pratar plask-vått på golvet! Så kunde vi ju inte ha det?! Kunde hästen bli sjuk av för mycket salt? Vi människor ska ju inte äta så mycket salt, men hur var det för häst?

 Jag snokade runt på internet. Hittade tabeller på hur mycket salt en häst behöver, läste på olika forum om andra saltknaprare. Blev mest förvirrad, så jag ringde veterinären. Vi tog bort saltstenen vi har ute och den som satt i hans box och började lägga till salt direkt i hans mat. Då blev det bättre. På Island hade han ju druckit ur vattenkopp, vi har inte det, vi har hinkar, 2 st i varje box och en thermobar ute. Vi såg att Hugrakkur ofta stod och drack, klart man blir törstig av allt salt. Men det lugnade ner sig.
Matdags! Hugrakkur bevärdigar oss inte med en blick ens

Vi såg ju hur höet såg ut på Island. Som sytrådar i jämförelse med vårt hö. Och vårt hö är nästan för bra, det har höga värden. När Hugrakkur fick sin giva, slet han loss en tugga och skakade den, nästan som ett rovdjur. Han var hungrig. Ögonen gick nästan i kors när han åt, det var gott. Ute gick han över till Hrodur och fortsatte när hans egen mat var slut. Och Hrodur som den gentleman han är, lät ju självklart Hugrakkur äta av hans tuss också. Tindur delar helst inte sin mat, han är är ett matvrak, men självklart om Hrodur kommer då får man dela...törs inte annat, då kan man bli helt utan.

onsdag 5 mars 2014

Lite tankar

Vi insåg att Hugrakkur inte var riktigt lika enkel som våra andra hästar.  På Island jobbar man inte på volten som vi gör. Jag förstod det bara av att rida honom. För när jag red Hugrakkur hade jag en känsla av att han var van vid att han skulle framåt och det fort! Han hade så otroligt mycket energi framåt, jag hade aldrig varit med om något liknande. Han var ett naturfenomen, en kraftfull  häst som ville visa sin bästa sida jämt. Och jag var väl inte riktigt van vid en sådan häst. 
Jag kommer ju ihåg hur tveksam jag hade känt mig efter provridningen ute på Island, när jag hade töltat honom ökat tempo i minst 10 minuter och han var knappt flåsig! Och han var ju så lätt! Tindur kämpar jag med som ett djur, hela tiden med drivning, drivning och åter drivning, men den här…han gick av sig självt på något vis..Och jag vet att vi sa det när vi åkte hem, nu skulle vi få våra svenska hästar mer isländska. Ja, Hrodur är ju import, men Lillis ( Tindur har otroligt många namn, Tintin, Lillis, Lilleman, Lilla Svarta, Svartenbrandt, Eländet och i sina bästa stunder Mattes Prins) han har inte det där riktiga drivet. Men det kanske kommer, jag hoppas. Han glänser ju till ibland.
Mattes Prins!

När vi var på Island åkte vi till gården Skeidvellir för att rida b.la. Där fick vi börja i ridhuset med att sitta upp och känna på de hästar vi red. De var ju helt främmande för oss. Jag hade hört att ”hästarna på Island sticker så fort man svängt över benet, så det gäller att hitta stigbygeln fort”! Så var det ju naturligtvis inte. Och hästen jag red var framåt, men inte i närheten av Hugrakkurs framåtanda. 
Skimmelstoet!

Jag kommer inte ihåg vad stoet hette, en vacker gråskimmel i alla fall, hon kändes helt OK. Vi hade perfekt väder när vi red och red fram över gröna kullar, genom hagar, över ett litet vattendrag. Ibland skritt, ibland tölt. Jag var ju naturligtvis tvungen att trixa lite för att se vad som skulle hända. Vet inte om det hände så mycket så jag la ner och bara red, njöt av väder och den vackra naturen. Anders fick en häst som joxade med huvudet och var ganska svårriden. Men fin. 
Alla hästar vi red var till salu! Men ingen var som Hugrakkur! (och då hade vi ens träffat Hugrakkur)  Några dagar senare när vi var på saluhäst-tävlingen på Skeidvellir, var stoet jag red med….Med en av islands bästa ryttare på ryggen. Tror ni det var nån skillnad?? Jag fattade inte ens att det var samma häst, ha,ha, förrän någon talade om att det verkligen var så. Hon var verkligen toppen-fin med skyhöga lyft!!
 Där ser man att det ligger en del i att hästen inte går bättre än sin ryttare. Men kul att se, det sto som jag tyckte kändes mediokert under mig, gick så j-kla bra under en annan.

Det som är roligt med Hugrakkur när man rider honom i tölt, så upplever man inte att han har så bra steg. Men sen när man tittar på film ( ja, vi filmar honom mycket, först säger man bara att man ska filma lite tölt, men sen tar batteriet slut helt plötsligt bara för att man har filmat så in i vassen) då ser man ju hur fint han går. Och känslan man har när man rider honom, den har jag aldrig upplevt på någon annan häst. 
Och nu ska vi bara lära oss att kanalisera den där energin framåt/uppåt. Och det är lika roligt att se Anders rida honom som att rida själv ( nästan i alla fall…) Och tänk om någon riktigt duktig ryttare skulle rida honom, hur skulle han se ut då??

måndag 3 mars 2014

Bit ihop och rid!

Ja, vad ska man göra? Livet går vidare, men det är klart att lite betänkligheter hade jag nog. Hur skulle vi göra med den där Hugrakkur? Anders vill inte upp igen på honom förrän han hade läkt ( 6 veckor) kvarstod jag…Jag var inte helt överlycklig över situationen. Jag närmar mej 50, och jag kan garantera att det gör inte mindre ont att trilla av ju äldre man blir. Gammal=stel! Vi har ju dessutom vår firma där en av grundpelarna är snabba leveranser, vi hade inte råd att bryta någon vital del.

 Då kom jag på Eve! Min dotter som hade fått Hugrakkur-blicken!  Hon är ju ung och fortfarande mjuk. Jag sa som det var till henne, kunde hon tänka sej att hjälpa till med den där hästen? Lite longering och sitta upp och skritta lite bara så han kändes lugn och bekväm?? Visst ville hon hjälpa till med det, tack och  lov.
Eve longerar
Vi gick ut och sadlade och tränsade honom dagen efter Anders fall. Han var lugn och tillfreds, njöt när Eve borstade och pysslade med honom. Eve hade inte hållt på med hästar på flera år, men takterna satt i. Jag började longera, men hon tog snart över. Han sprang så fint. Anders och Hrodur var med som moraliskt stöd. Vi jobbade honom åt båda hållen. Efter en stund frågade jag om hon var redo att sitta upp.  Jodå ( hon försökte få mig att börja men jag lyckades slingra mej ur den knipan) hon satt upp och jag gick bredvid med Hugrakkur  i ”koppel”.

Man ser så tydligt på hästens ögon om han är nöjd eller inte. Han var helt nöjd med att ha Eve på ryggen. Vi gick runt på ridbanan. Inga problem.
Jag funderade på vad som hade gjort att han skenade med Anders, kanske för mycket krav från husses sida? Nu var han som en filbunke, följde mig  som en hundvalp. Vi gick runt en stund och till slut hade jag dem att gå i en ring runt mig. Jag longerade när Eve satt på. Han var lugn och hon var lugn. Vi nöjde oss för dagen.

Nästa dag fortsatte vi, Eve longerade en stund och satt sen upp. Jag red Tindur och hon klarade sig själv. De skrittade runt hela banan och han gjorde ingen tendens till att slänga av henne. 
Nästa gång var det min tur att sitta upp. Anders fick gå bredvid och agera klippa. Men det gick bra, han måste ha haft en riktigt dålig dag den där dagen när han slängde av Anders. Till slut red jag själv och det var precis som vanligt.

Jag har ridit för en del olika instruktörer  och jag ville prova att rida Hugrakkur för en av dem. Han kom och vi började jobba på volten. Jag berättade för honom vad Anders råkat ut för, undrade om han hade någon teori. Vi jobbade på medan vi pratade och värmde upp en smula. Bytte varv och fortsatte. När man rider en ny häst behöver ju även ridläraren lära känna hästen så vi snurrade på volten och pratade på. Jag skulle flytta bakdelen på hästen när han försökte sticka först gången. Rätt var det var försvann baken under mig och han försökte sticka. ( På exakt samma ställe han stack med Anders) Jag var med och fick stopp på honom. Det är ju en trygghet som ryttare att ha någon stå i mitten och tala om vad man ska göra.

 Vi skrittade på och jag försökte slappna av.  Några varv så hände det igen. Baken for iväg och beredd som jag var styrde jag upp honom och fortsatte skritta. Här såg ridläraren att hans ögon rullade och han nämnde för mig att han inte ser nöjd ut. Ajdå. Vad göra? ”Jag tänker att volten blir för liten för honom”, säger läraren, ” han känner sig trängd och instängd här på volten, kanske, ut med honom på stora spåret får vi se…” Och mycket riktigt, han lugnade ner sig ganska direkt. När jag rider Hugrakkur har jag så lite hjälper som möjligt  ( till skillnad från när jag rider Tindur,då har jag alla hjälper, ha,ha) men jag upplevde Hugrakkur så otroligt känslig för både ben, säte och hand.

 Väl ute på spåret får han ganska snart upp ett rejält tempo, oavsett gångart. Ridläraren ville se tölt, vi töltade. Försökte så gott jag kunde hålla ihop utan för mycket av någonting. Det gick bra, vi övergick till trav. Håll i dig, sa jag till läraren, och så travade vi. Herre jösses, denna trav!! Jag hann nästan inte med, den var svår att rida. Vi tog ner till skritt och avslutade. Ridläraren sa att det nog blev en kulturkrock för Hugrakkur när han skenade med Anders. Han har så stora rörelser och mycket energi att volten räcker inte till. Plus att Anders red  med för mycket hjälper och krav på en gång. Och det var ju en förklaring som vi helt köpte. Det blev för mycket helt enkelt för honom.  Och vad ska man då göra, jo man drar järnet! Strunt samma vem som sitter på.
Tindur och Hugrakkur-en sak gemensamt-kastat av husse 2 ggr på samma pass!

söndag 2 mars 2014

En oväntad händelse...

Några dagar senare kom hovslagaren. Vi var lite spända på hur det skulle gå att sko honom. Tindur hade varit svår att sko i början när han kom till oss, och vi hade våra funderingar. Men det var inga problem, hästen var ju så välhanterad och väluppfostrad så det gick hur bra som helst.
 Sen var det dags för Anders att rida Hugrakkur. Vi ville inte ta ner honom själv till ridbana, så jag skulle rida Tindur samtidigt. 
Om Hrodur är våran klippa så har ju Tindur varit vår sprattelgubbe.  Han har hoppat och farit, skyggat och dragit järnet och varit en riktig pina ( som en riktigt jobbig lillebror ungefär ) av och till. Först på senaste halvåret som han började kännas någorlunda stabil och trygg. 
Vi hade en ”häst-gubbe” ute och hjälpte oss med honom , kan berätta om det i ett annat inlägg, men efter Bruno var här har Tindur landat. Om det inte blåser för mycket, eller kommer massa travhästar…!

 Vi skulle jobba lite på nedre volten och  Anders fick känna på Hugrakkur på den andra volten.  Vi skrittade, Tindur och jag, försökte hitta formen och bakbenen, jobbade lite lugnt  på vår sida. Vi var koncentrerade ända tills Anders började tölta. Jag sneglade bort mot dem, och var tvungen att stanna och titta.
Fin tölt!
 Fy fasiken vad fint han gick!! Vilken tölt!! Jag trodde inte mina ögon. Mjuk fin tölt, med ganska höga lyft.  Hade han verkligen töltat så där på Island?? Jag bara stirrade. Dem töltade några varv. Och plötsligt, taget ur ingenting, for Hugrakkur iväg i fullt sken!! Ner mot oss och en tvärvändning så låg Anders på backen! Jösses, vad fort det gick! Jag hoppade av och fram till sambon som redan var på benen igen, det hade gått bra. Vi fick fatt på hästen och Anders hoppade upp igen.  Jag sa till Anders att han kan ju bara skritta bakom Tindur och mej till de båda var bekväma med varandra igen.
 Sagt och gjort, vi skrittade. Jag först, sambon efter. Det gick bra och jag började slappna av, och precis då for själva f-n i hästen igen och samma sak, han drog järnet och Anders for i backen igen. Vi det här laget hade Tindur fått nog och tyckte att den där röde var riktigt otäck så han drog han med, för säkerhets skull. Slog några bakuter och for runt, men det gick bra. Jag fick stopp på honom och fram till Anders, vågade knappt fråga, ”hur gick det”? Han kom på benen men det var inte tal om att hoppa upp igen. ” Jag tror ett revben bröts!” Aj, då. ” Jag kände när det knäcktes”. Skit också. Hästen stod  bredvid oss, såg lite stressad och obekväm ut. 
Vi gick hem. Brutna revben tar ca 6-7 veckor att läka, och det är så konstigt med såna benbrott. Man kan gå och stå och jobba och hålla på, men det går knappt  att sitta eller ligga. Nätterna är värst. Vi pratar 6 veckor av riktig dålig sömn. 
Jag vet för jag råkade ut för precis samma sak med Kolgrima för några år sen. Hon drog järnet, svängde av i en nittiogradare och jag flög, landade med armen under mig och ett par revben knäcktes. Men det som är värst, tycker jag,är inte smärtan utan den förtroende-kris man får till hästen. Men blir osäker och rädd och analyserar allt till förbannelse. 
Jag hade en kompis som satt upp och red Kolis när jag inte kunde, men hon ville bara dra. Jag skrittade henne med säkerhetsväst i 3 månader innan jag vågade rida på riktigt igen. Allt det här kom tillbaka när nu Anders råkade ut för samma sak.
  Men när det hände mig, så blev det en vändpunkt, för det fick mig att tänka. Jag funderade naturligtvis på vad som hände och varför, och kom fram till att jag var både orättvis och krävande, och inte någonsin tänkte på hästen bästa. Och när jag kom på det började jag rida och hantera hästen  med utgångspunkt från hästens bästa ( inte mitt bästa ) och att hästen var en häst, och med en tanke om att få en häst som vill jobba MED mej inte emot mej. Jag är nämligen övertygad om att Kolgrima var så fruktansvärt trött på mitt nötande och egoistiska sätt på ryggen att hon helt sonika sa till mej: Nu får det vara nog! Efter det blev jag en bättre ryttare och matte, men det kostade mig de där revbenen!

Vi gick upp till stallet med hästarna. Hugrakkur var lugn nu. Vi försökte komma på om Anders gjort något, men nej. Första ritten hade han ju haft spö, men det la han bort till andra ritten. Våran ridbana har en resårgrind in till hagen, och det var ungefär vid den som han satte av, kunde det vara den? Näe…vet inte. Vi hade ju i och för sig märkt att hästen var väldigt uppmärksam på vad Anders höll på med. I stallet släppte han inte honom med blicken. Nästan som han var rädd för honom. Vi misstänkte att man kanske hanterat honom lite hårdhänt på flygplatsen på Island. Men konstigt var det. Var han en ”tjej-häst”? Näe, Anders red honom utan problem på Island. Vi funderade och funderade,men kom inte på något. Vi släppte ut hästarna i hagen och gick slokörade in. Hur skulle vi gå vidare nu då?
Jag skulle väl aldrig...


lördag 1 mars 2014

Veterinärbesiktning

En bra försäkring vill man ju ha på sin häst och vi var tvungna att ta ut en veterinär för att besiktiga Hugrakkur när han kom. Jag visste inte att den besiktning som gjordes på Island bara räckte i 30 dagar. Veterinären kom på måndagen. Samma som vi alltid vänder oss till. Han kollade och klämde, tyckte det var roligt hur vi hade hittat honom på Island. Allt såg bra ut, men så skulle vi ut och titta hur han rörde sej. Vi gick ner till ridbanan.
 Jag är skit-dålig på att longera, blir mest yr i huvudet och vet inte riktigt vad jag håller på med. Har aldrig fått lära mej det. Och enda gångerna som jag hade longerat en häst var när vi var till Strömsholm med Majken, och gjorde hältutredning. Det gick så där…
Men vi gick ner till banan och jag fick i gång Hugrakkur. Jag hade långpisken för att driva på lite, men det behövdes inte, han verkade nästan lite stressad över den . Han skrittade på runt mej, med bra tempo. Han var helt klart van vid att bli longerad för han kunde det där bättre än vad jag kunde! Här såg vi ju vilken bra skritt han har, det böljade genom hela hans kropp och hans man gungade på halsen. Jag smackade på lite och han föll i trav. Jag kämpade i mitten med både yrsel och att hålla oss någotsånär i mitten av banan, samtidigt som jag konstaterade att han hade den snyggaste trav jag någonsin sett.
 Jag hade bara grimma och linan kopplad  i den men han hade en fin form. Han flöt fram, jag glömde yrseln. Veterinären bad om andra varvet, så vi vände. Samma där om inte ändå bättre.Han kändes lite mjukare i det här varvet. Jag tittade på Anders, såg han? Jodå, han såg, skakade på huvudet lite, som om han inte trodde sina ögon, men han såg. Så skulle vi springa på rakt spår, det var värre. Vi hade upptäckt att Hugrakkur var otroligt seg att leda, både i träns och grimma. Och nu när jag skulle få honom att trava gick inte det. Han spjärnade emot.

Longering
Och ni som har försökt att springa med en häst som inte vill gå fram vet ju att det är rätt jobbigt. Jag tog ett spö men då blev han så stressad att han sprang på tvären. Till slut fick Anders gå snett bakom honom med spö och jaga på och då kom motvilligt några travsteg. Vi kämpade på ett tag tills veterinären var nöjd. Jag var helt slut och Hugrakkur blängde på sin husse lite förnärmat. Det därmed spö gillade han inte. Veterinären avslutade sin besiktning, naturligtvis UA, och han fick sin första influensa spruta. Skönt att det var gjort då kunde vi få en vettig försäkring på honom. Men vi lärde oss också att vi skulle behöva ”koppelträna honom”.  Hästen ska ju följa mej i vilket tempo jag än har, men han var otroligt seg. Går man inte med hästen på Island? Man tycker ju att det hör till uppfostran?  Det fick vi helt klart ta tag i.
Nöjd husse!