Ett år med Hugrakkur!

I ett år nu, för en dryg vecka sen, har vi haft Hugrakkur fra Dallandi. Ett år. Tiden har gått så fort, mycket har hänt. Lucia 2013 åkte vi till Norrköping för att hämta hem honom. Helt aningslösa, bara otåliga att få hem den där röde hästen som vi hade snubblat över under en klubbresa till Island.

Maaaaatttteeee!! Här är jag!!!

Tänk när han stod där i sin box på Dalur, tillsammans med sin kompis, som jag inte ens kommer ihåg hur han såg ut. Blicken, hans röda mule, hans enorma utstrålning.
Jessica som visade honom, min otålighet att få komma upp på honom… Och sen, dagen efter, när Sandra och jag red ut, töööööölt supertölt,tempo, hur länge höll vi på??? Kändes som 20 min oavbruten tölt, ner till skritt, skritta av dem flåset, sen upp i tölt igen. Känslan när han låg på lite, skulle vi klara av en sån här häst, en sån naturkraft? Detta var ingen liten familje-häst, så mycket förstod vi, även om vi inte där och då förstod vilken kapacitet han hade.

Fyrkantig!

Jag kommer framför allt ihåg hans ben. Eller hans kropp. Eller jag kommer ihåg allt...Ja, han var exakt fyrkantig, och i varje ”hörn” ett grovt ben. Manen, lagd på hans vänstra sida av halsen, skimrande i koppar. Och ögonen, de där mörka ögonen som sa åt mig att kööööööp mej, ta med mej hem till Sverige, ögon som var kloka, varma, tillitsfulla.

De där ögonen...

Och det var ju så konstigt att vi föll för samma häst Anders och jag, av alla säkert 20 hästar som stod i den stallgången ( av alla flera hundra som vi sett på resan!!) Att vi båda två gick rakt fram till Hugrakkur och kelade ovetandes om varandra. Jag vet att jag hade svårt att slita mig från honom, ville inte gå vidare, men följde med de andra för att se Halldór och Sandra jobba en nyss inriden hingst i lilla ridhuset.
Men så fort de var klara gick jag tillbaka till Hugrakkur, Anders med. Och så kom frågan; ville vi se honom under ryttare, ville vi provrida? Ja, jo, gärna, utan en tanke på att han skulle bli vår. Jag minns att jag sa till Anders att han hade säkert ingen gång, det var nog inget för oss…ha,ha,  och när Jessica visade honom, jag letade fel, släpade han inte bakbenen en smula??? Var han inte lite stel??

Äntligen!!

Men Anders var ju redan såld på honom, jag med, och var hon inte färdig snart så jag fick prova??? Och provridningen. Skritten, traven, herregud, denna trav, jag hade aldrig någonsin travat en sådan häst, tölten och galoppen. Tur att jag var hungrig annars hade jag fortsatt rida ännu längre. Men lunchen hägrade.  Bara att sitta där i lunchrummet med panorama fönster in emot stora ridhuset, helt uppfylld av känslan att ha ridit Hugrakkur.
 Jag frågade ut Jessica om honom, hur var han, vad gjorde han , hur mycket reds han. Han tog så stor plats i mitt huvud, i mitt hjärta, att jag kunde inte tänka på något annat. Resten av dagen när vi skulle shoppa loss på alla de stora hästaffärerna i Reykjavik, jag kunde inte tänka på annat. Jag kunde inte sova på natten för den där hästen snurrade runt i mitt huvud.

Anders var nöjd!

På väg att rida ut en tur!

Dagen därpå provred vi igen, först Anders i ridhuset, sen jag på en uteritt i halv storm. Aldrig har jag töltat så mycket, så länge, så härligt. Tveksamheten jag kände när vi kom tillbaka, skulle vi klara en sån häst?? Anders som lugnade mig, vi tar hjälp av duktiga instruktörer…och vi bestämde oss. Vi bestämde oss för att köpa hästen och 10 veckor senare på lucia, åkte vi till Norrköping för att hämta honom. På lucia i år firade vi med tårta!!

Hemma!!

Ja tänk vad vi har lärt oss på ett år. Hugrakkur är den häst som lärt oss mest på kort tid, alla våra hästar lär oss hela tiden, men Hugis är extrem. Han kräver uppmärksamhet, han kräver fokus, men vill jag kan jag bara ta en ”turridningstur” på honom. Det jag inte gör är att rida honom med ett gäng, han blir alldeles för taggad. Jag provade en gång och så fort vi ökade tempot sprang han på tvären. Det funkar med en ridkompis, men inte fler. Turer rider jag med Tindur. Hugrakkur tränas, för större syften. Fantastiska Hugrakkur!!!

Det här med att tävla...

              ( Bilderna från Dis vårtävling2014. vi hade t.o.m.en groom med oss,bästa Jeanette, som höll ordning på oss när vi var nervösa.)
Tänk att det är så roligt att tävla. Jag som inte ens är någon tävlingsmänniska. Har aldrig varit. Men nu tävlar man ju mera mot sig själv, i islandshästvärlden.  Det är inte en kamp om etta, tvåa, trea,       ( inte i min värld ) utan en kamp om att förbättra sig själv och sin häst.

Incheckade och redo äter vi lite frukost, regnet vräkte ner!

Jag  ligger ju och tragglar i B-final-träsket med Tindur, det är ju inte bra egentligen. Man vill ju helst gå till A-final direkt,  som Anders brukar göra. Jag tränar mycket, ligger i och kämpar, men går ändå ”bara” till B-final, eller som sist 23:e plats… Är det hästen eller är det jag? Ja, sist var det helt klart hästen, Tindur var ju inte fräsch. Men de andra gångerna??

Uppvärmning i paddock!

Att komma till B-final är ju roligt, men blir ju riktigt jobbigt om man vinner den för då går man till A-final. Så på en enda tävling kan man rida sin gren 3 gånger. Eller sex gånger om man ställer upp i två grenar vilket man oftast gör. En töltgren och en fyr eller fem-gång.

Uppvärmning på väg

Hrodur vet vi ju att han har rätt bra förutsättningar, han är tävlad med poäng upp till 5,5 men undrar hur pass mycket bättre han skulle kunna gå? Om man nu satte igång och tränade intensivt, med en duktig instruktör. Intressant!

I collecting ring, nära nu!

Och Hugrakkur, som vi inte ens vet vilka poäng han skulle få?? Hur långt kommer han  att gå? Och hur i hela friden ska jag kunna ta honom så långt hans förmåga räcker?? Visserligen har jag en riktigt bra instruktör, men hur långt kommer det att räcka? Min egen förmåga,då? Jag vet ju att jag har en järn-vilja när det behövs, men stämmer den överens med hästens?? Om ni förstår hur jag menar!

Hrodur presterar alltid bra!

Och varför kommer då dessa tankar i vintermörkret, jo jag är väl tävlingssugen förstås!! Vintermästerskapen. I ridhus. Rätt nära. Vore inte det  kul att testa?? Hugis alltså??!! Bara på skoj? Se vad lägsta punkten är, ha,ha.
Men nu har jag ju sagt till min sambo att om jag börjar prata vintermästerskapen ska han säga NEJ!!!  För jag ska inte hålla på och tävla innan hästen är redo, tveksamt också om jag är redo för att tävla Hugis.

Skaplig tölt!

Bra trav, lite energifattig...

Men det är ju så roligt ( trots en 23:eplacering

Galoppen, här brukar jag tycka att det är roligt att rida.

sist) och skönt med den där nervositeten innan, tankarna som säger, du är galen kvinna som utsätter dig för detta, när du kan vara hemma och tölta i lugn och ro! Känslan när man värmer, hur mycket ska jag rida, och till slut inropet i collecting ring. Och sen, tölt!
Att man bara glömmer allt omkring, går in i sin ridning, och bara kämpar på. De där varven som känns otroligt långa, förutom skritten som ju är andningshålet, tiden på banan när man får hämta andan och mentalt ställa om sig till galoppen och den känns ju dubbelt så lång som alla gångarter tillsammans, iaf om man rider Tindur…Och sen, slutet, man travar ut från banan, nöjd eller missnöjd, men då är det över och man är mentalt slut.

Ja, det är speciellt att tävla. Bara det att man kliver upp mitt i natten för att köra 10-20-30 mil för att vara ute i kanske snålblåst och regn, inbäddad i lager på lager med kläder som till slut inte hjälper för man fryser i alla fall för att man stått ute hela dagen. Kroppen är slut av allt traskande mellan häst, transport, toa, hage, bil, anslagstavla med resultat. Fötterna värker, benen värker, för du driver ju aldrig så mycket som på en tävling. Sen ska man köra hem, i mörkret, trött som en tok, 10-20-30 mil hungrig, antingen euforisk av lycka eller skitsur över alla fel man gjorde.

 Man analyserar och går igenom varenda steg i tävling, vad kan jag ha gjort bättre, skulle jag ha släppt på lite mer?? Allt mal runt i huvudet i flera dagar efter en tävling. Men man är ganska nöjd över att ha tagit sig dit, haft ett flyt i packning och lastning, man har pratat med trevliga människor med samma intresse som en själv, man har fikat och kanske till och med shoppat något trevligt.

Och framför allt, man har ridit sin häst, och kommit över den där rösten i huvudet som säger åt en att vara hemma och softa istället för att utsätta sig för allas blickar och kommentarer om sin häst och sin ridning. Man  har växt en smula, helt enkelt.

Det är så roligt att få en rosett!

Väl hemma ska hästarna lastas av pysslas om, bilens ska tömmas på diverse attiraljer. Sen ska man in och duscha och laga mat förhoppningsvis har inte klockan passerat läggdags.
Ja, det är verkligen underbart att tävla! Undrar när jag kan ut och tävla Hugis??!!

Lektioner!

Lektion idag, först på den röde, sen med den svarta i lina. Ska bli kul att komma igång med den röde, och det är med skräckblandad förtjusning jag går ner på banan.  Jag vet att vi ska ta det lugnt och inte forcera något men klart vi ska tölta lite! Och vi har inte ridit mycket på banan.

Jag, Hugis och kissen, laddar inför lektion!

Jag har funderat på hans tölt ett tag. När han kom hem från Island och vi red honom så fanns det ju inga konstigheter alls med honom. Han stampade på i tölten var väl balanserad och taktfast. Efter ett tag upptäckte jag hans snedhet, när han lägger öronen till vänster och mulen till höger. Men tölten var klockren.
Sen började han konstra och kastade av Anders och han försökte dra med mej. Då travade jag honom mycket för traven är ju en gångart jag är duktig på. Där kände jag mig rätt säker. och det va i tölten han fick spader. Sen fick han åka på uppfostringsanstalt, och efter den träningen hos Bri och Jökull var han ju fortfarande klockren i tölten.

Värmer upp

Sen han började bli behandlad av Charlotta Lindgren har vi bara ridit ut, på raka spår. Och vi har töltat en del, och det är här jag har känt en viss passaktighet??? Det blir lite skumpigt! Och där vet jag ju inte riktigt vad jag ska göra…Så jag har flyttat mig i sadeln en smula, ställt honom lite, eller tryckt på lite. Ibland blir det bättre, ibland inte, och då tar jag ner till skritt och börjar om. Och det kanske är där felet ligger, jag slarvar med övergången skritt-tölt. För blir den bra, då töltat han bra, blir den dålig blir han passaktig. Tror jag. Jag har ju mest ridit ut med ganska små krav, har inte viljat skapa spänningar i honom efter all behandling han fått.

Töltar på, utan passaktighet

Jag nämnde detta för instruktören och jag fick rida honom som jag brukar och hon tittade. Och tro på fan om det inte är den där högerbogen ( som på Tindur) som spretar ut!! Undrar om det är ett vanligt fenomen? Någon som känner igen att högerbogen vill sticka ut??
Men det är ju "bara" att peta in den i kroppen och begära tölt och hoppsan vad fint det går då!
Vi höll inte på så länge, jag skulle ju ha en lektion till efter Hugis. Jag var nöjd och jag tror instruktören var nöjd också att få ha sätta tänderna i Hugrakkur igen. Vi ska snart på´t igen!

Men vad har hänt med min sits?? Isländsk stolsits!!

Och vad gör min händer??Lever sitt eget liv...

Tindur fick jobba på linan, jag har haft problem med att longera honom. Han är spretig och lyssnar dåligt på mej, spruttar iväg och är allmän jobbig. Men nu fick jag se hur han skulle gå, och vilka reaktioner jag kunde kräva, så himla nyttigt. Och vad fin han blir när han jobbar som han ska i traven. Jag tror faktiskt han tyckte det var roligt att få jobba på där i korallen.
Nu blir det hårdträning till nästa lektion!

Hoppning!

På sista tiden har jag fått  för mig att jag vill hoppa med Tindur, jag vet att han gillar det och har ett mjukt och trevligt sätt att hoppa. När Tindur och Hrodur kom till oss för snart 3 år sen hopptränade mina tjejer dem emellanåt.

Hugrakkur känns inte som att jag vill hoppa direkt, mer kanske trava över några bommar. men man vet aldrig, får jag för mig att jag vill hoppa med honom då blir det ju så!

Kul tycker Tindur!

Vi bestämde en lördag att nu hoppar vi!
Jag och Maria har ju hoppat mycket förr, jag när jag ridit på ridskola och faktiskt ända upp i 30-åldern. Strax innan jag blev gravid med mina tvillingar red jag på ridskola i Kungsör, och vi avslutade säsongen med en hopptävling. Kanske 7-8 hinder på den rafflande höjden av 50-70 cm om jag minns rätt.
Tanken var ju att alla i gruppen skulle ta sig runt helskinnande. Det gick så där.
Jag kommer inte ihåg vad hästen jag red hette, men det var ett sto med bra drag i. Vi red på och klarade alla hinder bra fram till det sista.
Där slutade jag att rida för jag var ju nästan ”hemma”, med konsekvensen att hästen vägrade och jag landade på höger höft mitt i hindret. Men, jag är inte den som är den så upp igen och samma runda igen.
Och jag gör exakt samma sak! Slutar rida straxt innan sista hindret, landar på höger höft mitt i hindret, det kändes kan jag lova. Borde man inte lära av sina misstag?? Sen dess har jag inte hoppat.

Vi har ett riktigt hinder med hinderstöd, ett par sockerbitar och några cavaletti-klossar.  Det fick duga, vi byggde bana Maria och jag. Cavalettisarna på ena kortsidan, rid ner snett igenom där hade vi hindret, fortsatte runt banan till nästa snettigenom där sockerbitshindret stod.

 Maria hade med sig Sigur ner till banan för att han skulle få vänja sig vid hinder och bommar. Han var inte alls van vid massa saker på banan. Sen skulle hon få låna Frodi för att skutta lite. Och Jeanette hade vi lyckats övertala att åtminstone skritta över några bommar! Hon var lite skärrad då hennes Frodi är en riktig snubblare och hon hade åkt av honom ganska illa vid några tillfällen. Carina och Soldán var också med och dem gick runt lite för att Soldán skulle få vänja sig lite med bommarna. Han är ju rätt cool så vi räknade med att dem skulle ta något hinder.

Konstiga påhitt tyckte Sigur och Soldán

Det var väldigt kul, och nyttigt för dem att få tänka. Vi skrittade och travade över både hinder och cavaletti från båda hållen.
 Tindur skötte sig exemplariskt och tog några riktigt härliga skutt över hindren. Vi höjde ända upp till 50 cm sen började jag tycka att nu räcker det. Jag  hade glömt de mesta om hoppning, men var sugen på att friska upp mina hopp-kunskaper. Nu hade vi inte något tempo direkt, men alla tog sig över även om bommarna låg på marken för en del. Faktiskt så roligt att vi bestämde för att ta hit en hopptränare för att hjälp oss friska upp våra hopp-kunskaper. Mer om detta i ett annat inlägg.